En dag i taget.

Ni får hänga med i många svängningar då det gäller mig, jag vet. Jag är spretig och jag är öppen med mitt inre, men jag vet inget annat sätt, så har jag alltid varit. Det upplevs nog ganska konstigt ibland, av vissa. Alla är ju inte så, har jag märkt. De flesta håller sina tankar, känslor och problem inom en snävare krets än jag och jag kan ibland tänka att det skulle vara skönt att göra så, men det är bara att lägga ner, får så kommer det inte bli. Jag måste få dela med mig, på vinst och förlust.

Nu tänkte jag blogga om vad jag går igenom just nu, för om det är något jag måste skriva om är det just detta. Jag har en svag förhoppning om att det kanske kommer hjälpa. Både mig och kanske någon annan.

På ganska kort tid har en ångest tagit plats i mitt inre, en gnagande oro som jag vaknar med, jobbar med, hämtar barnen med, lagar middag med och somnar med. Varje kväll hoppas jag att jag ska vakna utan den gnagande känslan, men den har hittills varit med, varje morgon. Den försvinner ibland då jag står och pratar med någon trevlig, gör något roligt eller då jag kramas med barnen, då glömmer jag bort känslan för en stund.

Först trodde jag att det var PMS, men den brukar försvinna efter några dagar, vilket detta inte har gjort. Så, nu försöker jag reda ut vad det handlar om, vad är det som gör min kropp och själ så förvirrad? Jag kan börja med att beskriva hur det känns.

Det hettar om huvudet och kliar i huden, jag har ont i nacken och ryggen. Det kryper i hela kroppen, som att jag var laddad med ström. Jag har svårt att le, känner mig bortdomnad och känner mig lättrörd….

Vart kommer detta ifrån? Här kommer några vilda gissningar:

Gammal rädsla och sorg:

– Som barn var det stundtals ganska tumult, det har jag redan skrivit om och jag har fått till mig, via en terapeut, att har man blivit riktigt rädd som barn, hamnat i situationer som har skrämt/traumatiserat en på ett eller annat sätt så kan man hårdna som person, vilket han säger att jag har gjort. Jag är mjuk på många sätt, men han har helt rätt, jag har byggt upp en hård sida där man inte får gråta, det är fjantigt med gnäll och jag har svårt för mjuka/mesiga sidor hos andra. Bara genom att den här terapeuten har påpekat detta och fått mig att förstå att jag måste mjukna har fått mig i obalans. Han påstår att jag måste ta hand om den där rädda, ledsna flickan från förr, behandla henne mjukt och göra snälla saker mot henne, inte stänga in henne i mörkret och låta henne fortsätta vara rädd, ledsen och ensam. Jag måste också låta andra ta hand om mig, krama mig, säga snälla saker till mig, komma nära mig. Jag har svårt med det, jag backar, ryggar undan, skakar av mig kramar och tjurar på i ensamhet. Jag får ont i ryggen, nacken och hela kroppen och jag stänger människor ute, som jag egentligen vill ha inne.

Jag är präglad att klara mig själv, ända sedan jag var väldigt liten. Mamma var en fri själ, vilket drabbad mig och min bror. Vi var ofta ensamma, fick göra mycket själva alldeles för tidigt och det satte sig i ryggmärgen. Jag tjurar på med detta och jag kan inte sluta. Det handlar inte om att jag tvivlar på andras kapacitet, utan det är ungefär som att gå, eller blinka, eller svälja, jag bara gör det. Nu menar jag inte att jag bär alla möbler själv, eller alltid handlar, eller klär på barnen, så var det mer förr, nä nu handlar det mer om känslomässigt. Jag delar inte med mig av mig själv, hur konstigt det än kan låta. Jag visar mig aldrig svag, låter aldrig någon ta hand om mig/se mig. Ibland känns det som att jag skulle vilja ligga i sängen och gråta en stund och skicka sambon till lekparken med barnen, men jag är av karaktären att jag dammar av mig smutsen, kliver ur sängen och drar på mig förklädet (metaforer). Sedan är det bara att tuta på, jobba på, stoppa undan. Jag hör ju själv hur det låter, måste man verkligen vara så förbaskat rejäl hela tiden? Jag har gjort detta sedan jag var ca 4 år gissar jag. Tagit på mig en stark dräkt för att kunna ta omvärldens tryck och den dräkten sitter fortfarande på fast det inte längre behövs.

Undantryckta behov:

”Jag har förlorat mig själv, nu är jag bara mamma” har jag hört folk säga och nu säger jag detsamma. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är en mamma, det är min favoritroll i livet, men mer då? Den fasen har jag kommit till, ”Vem är jag?”-frågan snurrar i mitt huvud. Jag är en kreativ, musikalisk och konstnärligt lagd person, jag tycker om att skapa, dansa, spela, sjunga och vara tillsammans med mycket folk. Vart har allt detta tagit vägen i mitt liv? Att gå mellan dagislämningar, jobb, coop, spisen, läxhjälpning, läggning och att sova räcker inte, det blir för tråkigt för mig, jag blir otillfredsställd och rastlös…

När jag var yngre spelade jag orgel under en tid, jag kunde sitta i kyrkan en hel dag och öva. Jag glömde bort att äta och kissa, jag blev kall och stel, men det bekom mig inte, jag blev lite smått paralyserad. Jag tänkte inte på något annat än spelandet då jag övade, det var meditation på hög nivå. jag behöver sådana vattenhål, få fördjupa mig i något, hitta tillbaks till det som får mitt inre att jubla! Musik, där har jag min stora hobby och den måste få mer plats. Får den mer plats får negativa tankar och rastlöshet mindre plats och jag får balans, hoppas jag.

Gammal stress och nederlag:

När jag stängde restaurangen blev jag så tom. Jag var oändligt  trött och stressen, som hade legat som en knut i magen, sipprade ut i hela kroppen. Jag kände mig lättad över att slippa jobba mer, men ledsen över att det sket sig. Jag kände mig också misslyckad och hade svårt att gå ner på stan och se alla företag som klarade sig. På facebook fortsatte allt som vanligt, jag fick fortfarande inbjudningar till företagsträffar och såg hur mina företagande vänner tackade ja och träffades på olika möten och luncher. Jag stod på sidan, utan ett företag i ryggen. Visste inte vem jag var längre, kände mig liten och ensam på något vis.

Stressen som sipprade ut i min kropp + stressen från uppväxten + undantryckta behov = sorg/ångest/vanmakt.

Jag får fortsätta skriva då jag kommer på mer. Jag har bestämt mig för att må bättre, men det är lättare sagt än gjort. Skrivandet får bli en av många ventiler. Läs om ni vill, låt bli om ni vill, jag skriver för min egen skull.

Annonser

2 reaktioner på ”En dag i taget.

  1. Fina Lina, jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Har tyvärr ingen lösning på det men jag försöker att göra saker jag vill och mår bra av. Det är inte lätt här i livet och vi kommer nog aldrig kunna vara riktigt nöjda. Men man får acceptera att man är en ”orolig” själ och försöka göra det bästa av det. Jag tror att du ska försöka få till det med musiken. Det verkar vara det som får dig att må bra. När du behöver en eller flera dagar för dig själv och din musik så är det bara att säga till så passar jag barnen. 🙂
    Stor kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s