Barnen sitter och tittar på en film om dinosauriernas tid och man får se hur jorden tros ha sett ut för 152 milj år sedan. Jag frågar barnen om de kan fatta hur lång tid det egentligen är, men såklart har de svårt att greppa det, precis som jag.
Då var jorden en enda stor landmassa, torr och bränd, knappt något vatten och extra härdiga ödlor gick omkring. Med tiden har det tillkommit mer vatten och grönska, landmassorna har spruckit och bildat kontinenter och olika arter av dinosaurier har tillkommit, andra har dött ut, allt på grund av de olika förutsättningar som har rått.
Jag började fundera på jorden och att vi faktiskt bara är ett kapitel här. Vår tid här är, i mänsklig form, är ju faktiskt väldigt kort och då menar jag inte för den enskilde individen, utan för mänskligheten som art. Vi är också bara en art som passerar, på väg mot nästa sort. Jorden förändras ständigt, några miljoner år i taget kanske den är sig lik, men vår tid här spelar nog egentligen ingen större roll.
Moder jord bryr sig inte ett skvatt om att vi tassar omkring med våra små fötter här, att vi har ångest över vikt och pengar, bråkar med våra makar, får dåliga betyg i skolan osv. Hon hänger stilla i rymden, bland andra planeter, stjärnor och himlakroppar och hon är, precis som vi, en ganska liten och betydelselös skapelse. Hon kommer torka ut igen, genomgå en och annan istid, vi människor kommer dö ut och även de flesta djur vi vet om idag. Hur smarta vi än är, hur mycket vi än försöker styra den här jorden så är vi ändå bara en suck, ett andetag i moder jords livscykel. Visst, vi snabbar på den nedbrytande processen genom vårt ansvarslösa sätt att förvalta vår tid, vi gör det svårt för oss själv och för att varar så smarta är vi väldigt osmarta.
En deppig tanke, jag erkänner, men samtidigt är den bra för mig, den ger mig perspektiv och jag förstår att vissa saker egentligen inte spelar någon roll.
Brör mig... 