Dagliga prövningar….

Att lära sig att tycka om sin kropp går inte över en natt, det kommer ta sin tid. Huvudet utsätts hela tiden för prövningar, tillfället att hata kroppen istället för att gå i rätt riktning, men istället för att brytas ner av olika situationer kan man ju se det som tillfällen att stärkas! Jag har ett exempel:

Duschen…..

Redan innan man verkligen duschar så ska man klä av sig, i ett badrum där det, så gott som alltid, finns en stor spegel. Vissa dagar gör jag allt i min makt för att inte se min spegelbild, jag klär snabbt av mig och står hela tiden med ryggen mot spegeln, kliver sedan in i duschen och drar för draperiet. Andra gånger klär jag av mig och bara råkar möta mig själv i spegeln, innan jag hinner värja mig och allt som oftast är det som en smäll på käften. Jag ser inte ut som jag gjorde för 15-20 år sedan, det har hänt mycket och det är en utmaning att inte slänga något hårt i spegeln så den krossas. Det är som att få en tung, blöt filt kastad över sig, solen går ner, humöret också….

MEN!

Jag har gjort en ny vana av detta, jag ska programmera om mig själv ser ni! Nu klär jag av mig, ibland hoppar jag rakt in i duschen utan att titta på mig själv, men de gånger jag möter min spegelbild så försöker jag hitta det jag fortfarande tycker om med mig själv. Jag tittar på mig själv ur olika vinklar och hittar jag en vinkel som fortfarande blir för jobbig så väljer jag en mer smickrande vinkel och tittar på mig själv en liten stund. Negativa tanker kommer hela tiden, de är absolut inte borta, men jag puttar undan dem. Om jag tänker ”jag ser ut som en fet kärring” så försöker jag omvandla det till ”Jaha, är det så här jag ser ut, ok, då vet jag”. I framtiden kanske jag till och med kan tycka att jag är vacker, men fram tills dess ska jag anstränga mig för att inte fokusera på det ”fula”.

Väl inne i duschen är det lätt att hitta fel efter fel, valk efter valk, veck, bristningar och andra ”skönhetsfel”, men där har jag hittat ett bra mantra. När jag känner på mig mage och blir ledsen över att den inte är platt, inte ens nära, så börjar jag tänka på mina fina barn. De har legat där inne, en gång låg det två samtidigt där inne och det är inte konstigt alls att magen ser ut som den gör. Den är ett minne, en påminnelse om ett mirakel och det är otroligt att det har fungerat!

När jag tvättar mina armar blir jag ledsen över att de är så kraftiga, jag har aldrig velat ha kortärmat eller linnen, jag hade kraftiga armar redan som barn. Nu är det mycket fett på dem, men även när jag var som magrast, när jag var i 13-årsåldern, hade jag rejäla armar. Nu försöker jag vara tacksam för mina armar, som orkar så mycket. När jag var ensam med mina tvillingar var det mycket att bära, alltid två bebisar, kassar med mat, stor och tung vagn. Även nu orkar de bära barnen, som nu är tre stycken. Jag har alltid varit stark, klarat mig själv och mycket är mina armars förtjänst! Även benen, som inte är långa och smäckra har tagit mig igenom livet, fötterna är för breda, men tänk vad de jobbar hela dagarna, de är fantastiska! Breda eller smala, de är en viktig kroppsdel som förtjänar sköna skor och omtanke.

De svåra bitarna är ryggen och rumpan, det är en utmaning att hitta positiva mantran för dem. Min rygg mår inte alltid bra, inte sedan jag började som kock och sedan även blev gravid med tvillingarna. Jag återkommer då jag hittar hyllningen till baksidan av mig själv….

En annan sak vi kvinnor ska tänka på är biologin, vi är inte skapta att se ut som män, vi är gjorda för att lättare lagra fett och östrogenet hjälper till att hålla fettet krav som vi samlar på oss.

Men men men, det är fortfarande jobbigt. Jag har inte lärt mig acceptera min kropp ännu, men jag är närmare än jag var för två veckor sedan och det är jag glad för. Skulle jag hoppa på någon diet nu så gör jag det av fel anledning, då är det ett steg ur desperation och det har jag redan gjort så många gånger. Av panik över min egen kropp har jag testat allt, men jag tror inte jag kommer i mål förrän jag har lärt mig leva med mig själv hur jag ser ut nu. Harmoni är min melodi och att jojo-banta är INTE harmoni, varken för själen eller kroppen.

Annonser

En reaktion på ”Dagliga prövningar….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s