Vad känner jag för pappa?

Jag har ingen mamma, men jag har en pappa. En pappa som bor i Stockholm, som röker Marlboro och som super. Han heter Janne och jag vet inte om jag älskar honom. När jag var liten behövde jag inte fundera, då visste jag att jag älskade honom, han var min pappa och det räckte. Han skötte sig inte exemplariskt, var inte världens bästa pappa, utan snarare en alkoholist som försökte mellan varven och trots hans många misslyckanden och tabbar tappade jag aldrig hoppet om att han en dag skulle välja att inte supa vid våra besök utan istället välja att vara nykter för vår skull. Bah!

Nu, i vuxen ålder, ser jag spektaklet med nyktra ögon, jag ser honom som den man han faktiskt är och jag inser att jag sakta men säkert släpper taget om honom. Snart kommer han kanske inte finnas alls i mitt liv, bara vara ett minne och en person som inte längre räknas till den inre kretsen.

Det kan låta hårt, får man välja att stöta bort sin farsa? Well, får och får, man gör det man måste göra antar jag! Pappa var på väg norrut med en polare igår och av en händelse fick jag veta det genom min bror som skulle få ett fotoalbum lämnat till sig då de rullade förbi. Pappa hade inte ringt mig för att träffas och jag gissar att jag inte hade vetat om att han var i stan om inte min bror hade skvallrat. Pappa och hans kompis åker ganska ofta norrut, fiskar och dricker öl och har vi tur stannar de till och hejjar på mig och brorsan efter vägen, men det är egentligen inte säkert. Det har gått upp för mig att vår pappa inte är intresserad av oss och våra liv. När jag får höra att han har passerat vår stad utan att varken hälsa på eller höra av sig skär det som en kniv i hjärtat, varför vill han inte träffa oss? När blev vi så betydelselösa? När vi ses, varför frågar han inget om oss och våra liv?

Jag fick faktiskt träffa honom igår, då han lämnade fotografierna hemma hos min bror. Vi drack kaffe och försökte prata, men det blir lite av en envägskommunikation, vilket jag tycker är frustrerande. Han drack öl, 7,2 % och drog några roliga historier, men frågade inte en enda fråga om vare sig mig, barnen eller företaget jag driver. Jag orkar inte visa hänsyn och tänka ”han gör så gott han kan, utifrån sin egen förmåga”, jag behöver inte vara förstående och förlåtande. Hans öl är och har alltid varit intressantare, så…. Skit på dig gubbe!

 

Annonser

6 reaktioner på ”Vad känner jag för pappa?

  1. Jag har en liknande relation med min pappa. Att han skiter i mig och mina intressen har jag på nåt vis lärt mig att leva med, men när barnen frågar varför han inte ens vet när dom fyller år så skär det i hjärtat. Vi ses nån gång om året ändå, och jag slutar aldrig hoppas att han ska börja intressera sig lite för våra liv…Försöker trösta mig med att det är han som förlorar på det, det är han som går miste om oss, stackars man. Förstår hur du känner LIna! // Catarina

    1. Ja du Catarina, dessa fäder…. Man sörjer dem vissa perioder och andra perioder känns det som att det inte gör något, att man inte är särskilt ledsen över att de inte aktivt finns med. Jag kan verkligen sakna min pappa ibland, men har försonats med situationen ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s