I love Piano!

Snacka om att vara i ett kreativt flöde! På fredag, den 8 feb 2013, ska jag, min kusin Jenny och vår älskade vän Helena sjunga på restaurangen. Vi har även med oss Björn, basist och Anders, gitarrist och jag måste bara få säga ”God damn it!” va härligt det känna att ha rotat fram den musikaliska ådran, dammat av den och gjort bruk av den!

Jag tror de flesta människor har något som knackar på där inombords, något intresse eller talang som man ignorerar och prioriterar bort. Man känner sig otillfredsställd, okreativ och i längden ledsen. Min ådra som knackar på är oftast den musikaliska…

Jag har spelat piano sedan jag var 6 år. Säkert innan dess också, men jag minns hur jag spelade i 6-årsåldern, när jag var hos personer med pianon. I början pekfingervalsen, men med tiden lite mer avancerade stycken med två händer. Varhelst jag hittade ett piano spelade jag, på farmors äldreboende, hos granntanter, hos kusinerna, på skolan, överallt. Jag kunde helt enkelt inte hålla händerna borta!

På farmors äldreboende fanns det ett piano i den stora matsalen och när vi hälsade på henne och det var dags att äta kunde jag inte tänka på annat än detta piano som stod några meter bort. Det var som att det levde, log mot mig och viskade mitt namn. Jag fick på något vis för mig att folk satt och väntade på att jag skulle spela och att de äldre som satt vid sina bord, vissa ensamma och vissa med andra, längtade efter att få höra mig spela.Jag kastade således i mig maten och gick i cirklar mot pianot. Jag kunde inte gå rakt emot det, för jag visste aldrig riktigt om det var ok att röra det, att spela, så jag cirkulerade en stund, ställde mig nära pianot och betraktade omgivningen för att se om någon tittade. Tillslut stod jag så nära pianot att jag bara hade en millimeter kvar mellan rumpan och pallen, så då satte jag mig försiktigt ned och öppnade sakta locket. Ingen sade till mig eller bad mig gå därifrån, tangenterna lyste svarta och vita emot mig och att känna på den var nästan som att komma till guds rike. Så lena och svala, vissa kolsvarta och andra kritvita och jag visste att det fanns i speciell klang i var och en av dem. Jag lät fingret trycka lite hårdare mot en tangent och tonen kom fram, så jag tog nästa och nästa och när jag väl satt igång utan att någon hindrat mig ville jag aldrig sluta. Farmor ropade ”spela den där fina du brukar spela, den från filmen med dom där karlarna som spelar kort!” och i och med att hos bad mig spela en specifik låt blev jag eld och lågor, nu höll jag konsert helt plötsligt, blev ombedd att spela en önskelåt! Jag kände mig som en konsertpianist! Jag önskar att det fanns tidsmaskiner, hade mer än gärna velat höra hur det lät, om jag hade varit på besök hos min gamla farbror eller far och satt för en stilla middag i sjukhemmets matsal och en liten unga satte sig vid pianot och spelade låt efter låt lite taffligt och med för mycket pedal hade jag kanske tänkt ”men kan någon säga åt ungen att sluta spela!!”, men när jag satt där vid pianot kände jag mig som en stjärna! Folket behövde min musik, de tyckte nog att jag var ett mirakelbarn! Yeah, right…

Visst, jag var säkert ganska duktig för min ålder, jag kommer från en musikalisk släkt och jag började tidigt spela, både för lärare och på egen hand, men mirakelbarn vet jag inte. Jag var ingen stjärna i något annat i skolan, jo, kanske bild, men i övrigt var jag kass. Jag var dålig på svenskan, dålig på matten, dålig på gympan och dålig på att vara snygg och cool. Det jag kunde var musiken, bilden och att vara rolig. Jag kompade kompisar som sjöng, njöt att känslan då de kom och bad mig spela så de fick sjunga ”the rose”, eller andra av tidens låtar. Då fick jag känna mig betydelsefull och viktig, ingen kunde spela som jag i min klass, där var jag unik.

Jag har fortsatt att spela genom alla år, har alltid svårt att hålla fingrarna borta då jag ser ett piano och när jag kommer över ett piano med extra vacker klang och som tillåter fingrarna att löpa fritt vill jag egentligen aldrig sluta, då önskar jag att få sitta där ostört och bara leka. Musiken har följt mig genom hela mitt liv, ingenting har varit viktigare och mer betydelsefullt, om man bortser från barn, familj och kompisar då. Jag fullkomligt älskar musik, om det var ett hav skulle jag bli en fisk och simma i det varje dag, leva i det och dö i det.

Jag ville bara få säga det.

Annonser

2 reaktioner på ”I love Piano!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s