Lifestory, del 10.

Året var 1992 och jag hade hunnit bli 16 år. Jag var både en laddad, blivande gymnasist med massor av energi och livsglöd och samtidigt ett offer som hade stora behov av att få dela med mig av min tragiska historia. Jag berättade för alla som frågade och både njöt av att få medlidande och tyckte det var lite jobbigt på samma gång. Jag sökte mig till kuratorer och psykologer, men min berättelse blev mer och mer ett verktyg för att bli omhuldad och ompysslad mer är att hjälpa mig att komma vidare. Jag satt fast i en roll, ”stackars Lina med den döda mamman” och fick jag följdfrågan av någon om hur hon dog och jag fick svara ”självmord” kom det alltid, efter en stunds tystnad, väldigt medlidsamma blickar och kommentarer som:

– Men guuuud, stackars dig! Och:

– Hur klarar du det?? Stackars, stackars dig!!

Jag hade en sorts hatkärlek till dessa samtal där jag både blev speciell och intressant, men kände mig samtidigt utstuderad och annorlunda. Jag bodde hos fosterfamilj, hade en komplicerad släktkarta och en alkoholiserad pappa. Min mamma hade begått självmord och mina syskon bodde på olika ställen. Ibland längtade jag efter att vara helt vanlig, men då hade jag kanske inte haft några kompisar alls? Jag fick för mig att det fanns två sätt att skaffa vänner, antingen genom att vara komiker eller att vara den man kunde tycka synd om och ta hand om, så jag fortsatte treva mig fram på både stadiga och darrande ben.

Jag började livsmedelsteknisk linje och satsade stenhårt på att utbilda mig till kock, lärde mig att en matsked innehöll 3 teskedar och att en deciliter innehöll 6,7 matskedar. Jag lärde mig också att baka källarfranska och duka med besticken i rätt ordning. Det var riktigt kul och jag hann få en drös nya kompisar, men så en dag då jag satt på matematiklektion kom skolans studievägledare in och frågade om jag hade tid en stund. Han berättade för mig att en tjej hade hoppat av musiklinjen och att jag, som första reserv, hade möjligheten att byta från livsmedel till musik, redan i morgon! Jag blev en smula ställd, men bestämde mig i samråd med min moster, att jag skulle byta. Sagt å gjort, dagen efter styrde jag kosan mot musiklinjens lokaler för att träffa mina nya klasskamrater och påbörja den kanske roligaste perioden i mitt liv. Men det visste jag ju inte ännu…

Det var hiskeligt nervöst och pirrigt att börja ny klass (igen…), men jag kände då jag steg in i huset där det strömmade toner från olika instrument och från olika rum att jag passade in. Alla jag såg hade, som jag, ”fel” kläder och färgat hår och jag minns att jag efter bara 30 minuter blev indragen i ett rum där det övades på ensemble (jag fattade inte vad dom menade, vad betydde ”ensemble”???) och blev ombedd att spela keyboard till låten ”all of me”. Herre gud, vilket paradis jag hade hamnat i! Jag fick spela i ”band” på lektionstid, spela jazz, lära mig vad ensemble betydde och lära mig skriva noter!

En annan viktig sak jag lärde mig på musiklinjen var att jag inte kunde lita på min intuition och den personen som lärde mig det hette Katarina…

Det var som så att det var en tjej i min nya klass som hette Katarina. Hon var pratglad, högljudd och rolig, skrattade och tog för sig, var med överallt och syntes överallt. Jag HATADE henne!!! Hon tog MIN plats! MIN roll!! Grrrrrr, hon var bara fööör mycket!!! När jag kom in i ett rum och hon var där blev det en maktkamp direkt. Vi blängde på varandra, försökte vara roligast, skratta mest, spela bäst (vi spelade båda piano såklart…) och synas mest. Mitt första krig var inlett och jag ville verkligen vinna rollen som klassens roligaste tjej.

Till saken hör också att min pappa bodde i Umeå på den tiden och Katarinas föräldrar bodde utanför Örnsköldsvik (musiklinjen var en sådan utbildning man fick flytta till och som bara fanns på 16 ställen i landet, så Katarina hade egen lägenhet). Jag hälsade på min pappa någon gång ibland och en av dessa gånger var Katarina hemma hos sina föräldrar över helgen. När bussen, som jag åkte på väg hem igen, stannade i Örnsköldsvik såg jag med fasa att Katarina steg ombord. Skulle jag låtsas sova? Lägga min väska på det andra sätet? Låtsas som att jag inte såg henne? Hur skulle jag göra för att slippa sitta bredvid denna hemska människa?? Jag slapp bekymra mig om det hela då hon ganska snabbt kom närmare och insåg att det var jag som satt där… Vi tittade på varandra och sekunderna kändes som timmar, vi var nog lika bekymrade över situationen båda två, men hon kapitulerade, sa ”hej” och satte sig bredvid mig. Vi delade den 1,5 timmes långa bussresan och sedan den dagen delade vi allt. Vi blev oskiljaktiga, som ler och långhalm, bästa vänner och tids nog sambos! Jag delade med mig av min historia och Katarina lyssnade med en oväntad uppmärksamhet och medkänsla och aldrig har jag i mitt liv upplevt 1,5 timme så givande och välinvesterade! Katarina är fortfarande en av mina allra närmsta personer, hon var allt annat än min intuition talade om för mig att hon var, hon var precis tvärtom!

Musikgymnasiet hade startat med dunder och brak, jag spelade som en besatt, var på jazzklubben med klasskompisar och kände mig som en musiker. Vi klädde oss i batikfärgade kläder och hennafärgade håret. Vi var flummigast på hela skolan och vi tyckte vi var väldigt häftiga! Roligt hade vi också, hysteriskt roligt. Vi festade ihop, övade till in på småtimmarna, startade olika band, körer och jazzgrupper. Vi försov oss, skolkade, sov på varandras soffor och skrattade en hel livsranson. Jäklar, va kul det var! Jag fick tillåtelse av mina fosterföräldrar att skaffa ett hyresrum inne i stan så jag slapp åka buss så långt varje dag och jag flyttade till en minimal 1:a under andra terminen i första året. Det var ungefär då jag träffade Per…

Annonser

7 reaktioner på ”Lifestory, del 10.

  1. Åh vad glad jag blev när jag upptäckte att jag hade missat förra ”avsnittet” så jag nu fick läsa två i rad…. Vad jag tycker behöver jag inte kommentera, du vet att jag tycker du är skitbra!!!!! Go on!!!!

  2. Jag kommer inte ihåg att du och Katarina var ”rivaler”! Men häftigt vad det kan ändra sej bara man ger en person en ärlig chans 🙂

  3. Två nya inlägg under tiden vårt internet varit på vift! Vad jag har glömt! Att du bytte program på gymnasiet, så var det ja. Det är fascinerande att titta i backpegeln! Och att din och Katarinas relation började som den gjorde hade jag ingen aning om. Jag har alltid tyckt och trott att era olika personligheter har dragits till varandra. Och så var ni egentligen lika? Härligt i vilket fall som helst att ni fann varandra! Ni var ju väldigt lika varandra den period ni delade lägenhet. Ingen av er var särskilt förtjust i att bära ut sopor…

  4. kul att få läsa nya inlägg, och det var ljusare läsning också. Minns också batikkläderna tex och hur kul det var att färga och lägga in stenar och knyta snören i ringar mm för att få till mönstren. Väntar med spänning på nya avsnitt!

  5. Det var hos er jag åt nudlar för första gången i mitt liv. Ni var verkligen… spännande. Och jag minns hur ni stod i matkön på gymnasiet och sjöng i stämmor med de andra i er klass. Rätt nördigt när man tänker efter, men kul också!! 🙂 Kul att läsa om din och Katarinas ”start”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s