Lifestory, del 8.

I samma veva som mamma dog fick jag veta att Ulf inte kunde ta hand om oss alla, utan att jag och min bror skulle flytta. Jag skulle flytta till min moster Karin och Daniel till vår andra moster Kerstin. Det var min mormor som berättade det då vi satt och fikade på min bror Daniels konfirmation och jag minns att jag fick knipa ihop munnen och springa därifrån innan tårarna började rinna, ville bara hitta Ulf och fråga om det var sant. Jag var i en sits då jag inte orkade med någonting mer, jag var trött, ledsen och stressad och det sista jag ville göra var att skiljas från mina syskon, byta hem och byta skola. Jag hittade tillslut Ulf och när jag öppnade munnen för att fråga honom bröt jag ihop, jag grät och grät och grät, frågorna kom i stötar och hela kroppen var i uppror, jag ville inte detta!! Jag ville vara med Ulf, Daniel, Alva och Isak, jag ville bo nära min vänner och jag ville verklige inte byta klass igen.

Ulf bekräftade i alla fall ryktet och berättade att han varken hade möjlighet eller ork att ta hand om fyra barn alldeles själv. Jag visste ju att jag och Daniel inte var hans egna barn, men jag var för liten för att förstå varför han inte kunde ta hand om oss ändå. Varför Alva och Isak fick bo kvar, men inte vi.

Dagen kom för den stora separationen och jag minns att jag var hemskt sjuk i feber, låg på soffan i vardagsrummet då de kom för att hämta mig. Jag sa hejdå till mina syskon och till Ulf och gick bedrövad mot bilen. Jag minns inte detaljerna så noga, men jag minns att jag kämpade emot och att jag grät hysteriskt då bilen lämnade gården och familjen.

Alva & Isak

Mitt nya hem, sämre kunde jag fått det!

Hos min moster Karin kände jag mig hemma, där hade jag spenderat långa perioder i uppväxten och var nästan som en syster till mina kusiner även innan jag flyttade in. Men nu var det på allvar, för evigt, inte bara en vecka på sommarlovet… Jag hade hunnit fylla 13 år och till hösten skulle jag börja högstadiet, i ny klass och ny stad.

Nu var jag alltså fosterhemsplacerad och kunde nog inte ha kommit till en bättre fosterfamilj. Min nya ”mamma” hade lätt för att prata känslor och hjälpte mig att sätta ord på hur jag mådde, hon tröstade mig på kvällarna då jag var ledsen och lät mig sova med henne i sängen så ofta jag behövde, vilket var ofta. Jag delade, till en början, rum med min två år yngre kusin och kvällarna ägnades åt att viska hemligheter i mörkret och skratta åt varandras dåliga skämt och bus, men efter ett tag började min nya ”pappa” bygga ett eget rum till mig och jag var väldigt förväntansfull och glad, kände mig sedd och älskad. Att min nya ”mamma” var min mammas lillasyster gjorde att det var lättare att känna samhörighet.

Karin, mammas lillasyster och min fostermamma.

Mitt nya rum (japp, det är Tom Cruise på affischen!)

Min bror Daniel bodde några kilometer bort, men på cykelavstånd, så vi kunde ses ganska ofta och i familjen han flyttade till fanns en av mina kusiner som bara var en månad yngre än mig, så jag var, parallellt med sorgen, lycklig och glad. Då dagen för mammas jordfästning kom lekte jag med barbies ute i trädgården med en av tjejerna i familjen och ville inte följa med till kyrkan, jag ville hellre leka. Något jag hade gjort för lite de senaste året. Jag blev också erbjuden att se mamma en sista gång innan hon kremerades, men avböjde, på begravningsbyråns rekommendation. Mamma hade trots allt varit död ganska länge och såg inte helt ”ok” ut, fick jag veta. Begravningen var mitt avsked, men efter det fick det vara nog, då kände jag mig färdig med ceremonier och farväl.

Sommaren förflöt och jag hälsade på mina vänner på Svanö så ofta jag kunde, spenderade tid med Alva, Isak och Daniel och såg mitt nya rum ta form. Mormor och morfar bodde i samma by som oss och då det genom hela barndomen hade varit som ett andra hem för mig såg jag ofta till att hamna där för att fika, äta pannkakor eller sova över. Morfar orkade fortfarande bära mig uppför trappan till rummet där jag brukade sova, på samma sätt som han hade gjort sedan jag var väldigt liten, vilket var tryggt  och välbekant.

När jag sitter här vid köksbordet och skriver försöker jag förnimma hur jag kände mig under den här tiden, var jag ledsen? Arg? tom? Hur bearbetade jag separationen från mina syskon och Ulf? Hur kände jag inför att börja i en ny klass igen? Jag minns inte, men säkert var det en mix av allt, jag minns att jag grät nästan varje kväll, men lekte och var glad på dagarna. Men, kanske någon som var vuxen då skulle berätta något annat? Minnen från barndomen kan ju ibland vara förvrängda och något som kändes som ”alltid” kanske bara var tre gånger…

Annonser

8 reaktioner på ”Lifestory, del 8.

  1. Jag var ju ganska liten när du flyttade hem till oss, så jag kommer inte ihåg jättemycket hur första tiden var. Men jag minns att jag tyckte du var så häftig, du var som en idol! Jag blev överlycklig om jag fick sitta i ditt knä och jag ville vara som du. Om du sa att du gillade nån låt så gillade jag också den, om du sa att du inte tyckte om tex banan då tyckte inte jag heller om banan 🙂
    Jag minns inte hur vår familj hade det innan du kom till oss och det gör inget, för vår familj skulle inte vara densamma utan dej, du är en så självklar del av oss och till 100% min syster som jag älskar och alltid har älskat och alltid kommer att älska 😀

  2. Jag håller med M här ovan! 🙂 Är så glad att du hamnade hos oss, att jag fick en storasyster.
    Och är fortfarande imponerad av att vi kunde leka kurragömma på fullaste allvar på några kvadratmeter…
    Kram fina du!

  3. Äntligen kom den – del 8 – jag kastade allt jag hade för händerna (kan ni se det framför er? hur barn knuffas åt sidan och saker hamnar på golvet?) för att få läsa ifred….
    BRA skrivet om dina känslor vid denna tid – jag minns själv hur sorgligt det var när du – ovanpå allt tragiskt som hänt – skulle tvingas att flytta OXÅ! hur kunde ”dom” va så dumma tyckte man då…nu förstår man bättre å med facit i hand var det väl det bästa som kunde hända dig kanske? Jag minns att jag saknade dig när du hade flyttat men jag minns oxå att jag hälsade på dig i härnta å att vi gick på brännaborg å parken å det var underbart tyckte jag…killarna var ju mkt snyggare i härnta ju! kommer du ihåg MJ kopian? Han som kunde dansa å hade MJ kläder…som jag visst ”blev ihop” ne på nåt sätt….tror att jag hade på mig Sigges mocca jacka med fransar den kvällen….Å vi fick sova hemma hos din morfar. Ja, för mig är det kära minnen… puss å tack!

  4. Å värsta mysiga rummet hade du minns jag. Å paraplyet man skymtar på bilden, ett sånt hade jag med (the cousins), tror vi fick det av morbror Göran typ.
    Är glad jag också att du hamnade i Vike, vem vet var du hade bott i idag annars.

  5. Oj, oj, oj. Jag minns inte heller allt, inte att ditt rum såg ut som det gjorde t.ex. Jag hade så klart också sorg så mina minnen är diffusa från din första tid hos oss. Minns att du och jag ägnade en halv dag (känns det som) för att hitta ett par skor inför din första skoldag. Till slut hittade du ett par vita skor på Björns sport! Minns också att jag sa till dig att ditt bästa alternativ till inte fanns längre, att få vara i kärnfamiljen med din egen mamma. Att det förhoppningsvis vad det näst bästa alternativet hos oss? Och jag kan bara instämma med tjejernas kommentarer. Vad hade vi varit för slags familj utan dig? Det går faktiskt inte att tänka att det hade varit ett alternativ.
    Kram från moster/fostermamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s