Lifestory, del 7.

… På vykortet stod:

”Vi ses, kram Sigge”

Min första tanke blev ”I himlen alltså, hon menar att vi ses i himlen”, jag bara visste att det var det hon menade med kortet.

Till saken hör att mamma hade kallats Sigge hela sitt vuxna liv. Hon hette egentligen Sigrid, men alla kallade henne Sigge och det var den hon var, Sigge var inte bara ett smeknamn, det var ett signum, ett namn som passade hennes karaktär bättre, men när mamma blev sjuk bestämde hon att hon skulle kallas Sigrid igen. Sedan kom kortet, som hon signerade med ”Sigge” och det var den detaljen som gjorde att jag tolkade det som ett farväl. Hon hade ansträngt sig för att visa en ickesjuk sida som sista tecken och att se henne skriva under kortet med sitt friska smeknamn var på ett sätt väldigt befriande, men enormt smärtsamt.

Dagarna gick och vi visste att mamma var kvar på psyket, så vi var inte särskilt oroliga för stunden. Helgen kom och mamma lät meddela att hon skulle stanna kvar på sin avdelning istället för att komma hem på permission. Det kändes skönt, då slapp vi anpassa hela helgen efter henne och slapp oroa oss för att lämna henne ensam en sekund.

Jag vet inte hur det kom sig, men Ulf ringde till mammas avdelning för att kolla upp någonting med mamma, jag minns inte vad, och det var då det uppdagades. På psyket fick vi beskedet att mamma hade åkt hem över helgen, det var vad hon hade meddelat personalen… Vi fick total panik, hon var ju inte hemma!! Och hon var inte där!! Vi visste direkt vad som var på väg att hända, det var nu hon tänkte göra det. Ulf ringde polisen och lade fram scenariot och fick till svar:

– Men, man måste väl få vara i fred ibland? Hon kanske behöver vara för sig själv och tänka.

Det var tydligt att de inte förstod allvaret och hur illa däran mamma var, de tillade att de i vilket fall som helst inte kunde börja leta efter henne förrän på tisdag, så många dagar behövde en person vara saknad innan polisen sattes in. Hur mycket vi än tjatade och bad dem gjordes ingenting, så vi fick ge upp. Det var lönlöst att försöka leta själva, vart i helsike skulle man börja? Så vi fick låta dagarna vandra och låta ödet ha sin gång, varje timme var en plåga och alla var i uppror där hemma. Några dagar senare sattes så sökandet igång av polisen och ett gäng orienterare, man letade i skogarna runt vårt hus, det var dit vi trodde hon skulle bege sig för att avsluta sitt liv och mycket riktigt… På eftermiddagen hittade man min mamma i en jaktstuga uppe på ett berg i skogen tvärs över vägen från vårt hus. Hon hade sparat medicin från sjukhuset och varit in till Kramfors och köpt sprit, vilket hon visste skulle stanna hennes hjärta i kombination med tabletterna. Jag var hos min moster Karin då jag fick beskedet och från den stunden har jag inga minnen. Vilket ovärdigt slut för en sådan färgsprakande, livsglad och älskad person…

Här slutar delen i mitt liv som jag spenderade med min mamma. Jag trodde nog aldrig jag skulle bli riktigt lycklig igen och hur skulle jag kunna leva utan mamma? Sorgen var överväldigande och maktlösheten enorm, men som med allt annat här i livet finns alltid något annat som väntar runt hörnet… Så även denna gången!