Lifestory, del 7.

… På vykortet stod:

”Vi ses, kram Sigge”

Min första tanke blev ”I himlen alltså, hon menar att vi ses i himlen”, jag bara visste att det var det hon menade med kortet.

Till saken hör att mamma hade kallats Sigge hela sitt vuxna liv. Hon hette egentligen Sigrid, men alla kallade henne Sigge och det var den hon var, Sigge var inte bara ett smeknamn, det var ett signum, ett namn som passade hennes karaktär bättre, men när mamma blev sjuk bestämde hon att hon skulle kallas Sigrid igen. Sedan kom kortet, som hon signerade med ”Sigge” och det var den detaljen som gjorde att jag tolkade det som ett farväl. Hon hade ansträngt sig för att visa en ickesjuk sida som sista tecken och att se henne skriva under kortet med sitt friska smeknamn var på ett sätt väldigt befriande, men enormt smärtsamt.

Dagarna gick och vi visste att mamma var kvar på psyket, så vi var inte särskilt oroliga för stunden. Helgen kom och mamma lät meddela att hon skulle stanna kvar på sin avdelning istället för att komma hem på permission. Det kändes skönt, då slapp vi anpassa hela helgen efter henne och slapp oroa oss för att lämna henne ensam en sekund.

Jag vet inte hur det kom sig, men Ulf ringde till mammas avdelning för att kolla upp någonting med mamma, jag minns inte vad, och det var då det uppdagades. På psyket fick vi beskedet att mamma hade åkt hem över helgen, det var vad hon hade meddelat personalen… Vi fick total panik, hon var ju inte hemma!! Och hon var inte där!! Vi visste direkt vad som var på väg att hända, det var nu hon tänkte göra det. Ulf ringde polisen och lade fram scenariot och fick till svar:

– Men, man måste väl få vara i fred ibland? Hon kanske behöver vara för sig själv och tänka.

Det var tydligt att de inte förstod allvaret och hur illa däran mamma var, de tillade att de i vilket fall som helst inte kunde börja leta efter henne förrän på tisdag, så många dagar behövde en person vara saknad innan polisen sattes in. Hur mycket vi än tjatade och bad dem gjordes ingenting, så vi fick ge upp. Det var lönlöst att försöka leta själva, vart i helsike skulle man börja? Så vi fick låta dagarna vandra och låta ödet ha sin gång, varje timme var en plåga och alla var i uppror där hemma. Några dagar senare sattes så sökandet igång av polisen och ett gäng orienterare, man letade i skogarna runt vårt hus, det var dit vi trodde hon skulle bege sig för att avsluta sitt liv och mycket riktigt… På eftermiddagen hittade man min mamma i en jaktstuga uppe på ett berg i skogen tvärs över vägen från vårt hus. Hon hade sparat medicin från sjukhuset och varit in till Kramfors och köpt sprit, vilket hon visste skulle stanna hennes hjärta i kombination med tabletterna. Jag var hos min moster Karin då jag fick beskedet och från den stunden har jag inga minnen. Vilket ovärdigt slut för en sådan färgsprakande, livsglad och älskad person…

Här slutar delen i mitt liv som jag spenderade med min mamma. Jag trodde nog aldrig jag skulle bli riktigt lycklig igen och hur skulle jag kunna leva utan mamma? Sorgen var överväldigande och maktlösheten enorm, men som med allt annat här i livet finns alltid något annat som väntar runt hörnet… Så även denna gången!

Annonser

12 reaktioner på ”Lifestory, del 7.

  1. Är man sjuk så förstår man nog inte hur resten av familjen drabbas när man tar sitt eget liv. Men det är nog inte mycket till tröst. Jag beklagar att du var tvungen att drabbas av det. Och jag tänker också att ”ovärdigt” är ett passande ord.

  2. Jag gråter och jag gråter och jag gråter…. Vad bra att du delar med dig av detta fruktansvärda, antar att det behöver komma ut flera gånger om. Vilken enorm styrka du måste ha!

  3. ❤ Du berör mig så djupt och jag bara hoppas att skrivandet är lite läkande för dig också. Jag kan inte ens föreställa mig hur tungt detta måste varit. All kärlek till dig, modiga starka Lina.

  4. Nu sitter jag uppe sent igen för att jag inte kunde sluta läsa. Jag är verkligen berörd av din berättelse! Tänk så mycket du har varit tvungen att gå igenom. För övrigt så skiver du väldigt bra.

  5. Jag blir alldeles tung i hjärtat och så ledsen. Man tänker på sig själv som mamma och hur alla mammor inget hellre vill än att ens barn ska må bra och vara lyckliga. Hur dåligt hon måste ha mått. Och jäkla Härnösandspskyk. De borde… ha blivit av med jobbet allihop. Inkompetenta… Jag minns inte den här tiden när hon var sjuk. Bodde vi utomlands då. Men jag minns begravningen. Alla blommor som vi plockade. Du skämtade och var ”som vanligt”. Så oerhört svårt det måste ha varit för dig. Så sorgligt och ensamt. Det är svårt för vuxna. Och barn… Barns sorg är ju så annorlunda. Syns ju inte alltid utåt. Jag minns att vi sjöng den sydafrikanska sången ”tuma mina” om och om igen. Och det var så ljust och soligt i kyrkan och blåste lite ute. Sen dess tycker jag inte om den sången.
    Lina du är en makalös person. Som har tagit dig igenom allt detta och är så helgjuten och klok. Du är en förebild! Du har fått orättvist många sorgliga erfarenheter i ditt liv. Kram

    1. Tack Liisa för din fina kommentar! Att få ta del av andras minnen från detta är givande, jag hade glömt att vi sjöng ”tuma mina”, men nu kom jag ihåg!!

  6. Gråter i mitt hjärta och minns. Din friska mamma Sigge skulle aldrig aldrig någonsin ha utsatt er älskade barn för all denna sorg och lidande. Det var det som var så hemskt med hennes förändring. Så otäckt och svårt att förstå vad det var som hände. Jag minns omgivningens maktlöshet inför hennes sjukdom och för vad ni barn och Ulf genomled. Mitt eget minne från den helgen är hur jag och Eva stod i vår trädgård i timmar och höll om varandra och jag försökte trösta henne för hon visste på förhand precis som ni. Själv vägrade jag tro. Mitt förtroende för psykvården gick för alltid i graven med din mamma. På begravningen brann ett av alla ljus dubbelt så snabbt som övriga ljus. På samma sätt som Sigrid, sa prästen. Jag minns också ”tuma mina” som aldrig tog slut och minns att jag tykcte det var en vacker stund som på något vis band ihop oss alla med varandra och med Sigrid. Tänk vad olika man kan uppleva. Lina – starkt av dig att dela med dig! Har tänkt mycket på er genom åren. Du och Daniel flyttade ju sen. Kramkram

  7. Jag minns också från begravningen att alla skulle ha ljusa glada färger på sej och att det var väldigt mycket sol-ljus som strömmade in i kyrkan. Minns att det var väldigt grönt och mycket träd runtom. Sen minns jag att vi skrattade sådär hysteriskt på fikat efter och att vi även gjorde det på mormors begravning vid fikat. Minns att jag tyckte det kändes opassande att fnittra så men trodde att det alltid var så på begravningar, för jag hade bara erfarenhet av de två.

  8. Tänk vilka minnen som fastnar, det jag minns mest av begravningen va precis som Fia, ljuset som brann snabbt, med stearinhögen under och Tuma mina minns jag när vi sjöng om och om igen. Se minns jag också hur roligt (hur konstigt det än låter) vi hade på fikat efteråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s