Lifestory, del 6.

Mammas mage växte och vi väntade med spänning på vår nya familjemedlem. Sommaren stod i full blom och jag hade lov från skolan och spenderade dagarna med mina kompisar på Svanö och även vissa stunder med matematikläxan jag hade fått med mig från min fröken, som visst tyckte att jag låg efter i ämnet. Jag var en glad flicka och resten av familjen verkade må hyfsat bra de med.

September kom och det gjorde Isak också, min, Daniel och Alvas nya lillebror. Han var så perfekt som en liten bebis kan vara och nu började vi bli en riktigt stor familj, men mamma började ganska snart visa tendenser på att hon inte mådde bra. Hon var ofta ledsen och höll sig undan, sov mycket och vi tassade på tå därhemma för att inte störa.

Vi rullade nu in i en väldigt turbulent och obehaglig period, som i mitt minne började med en väldigt specifik händelse:

Mamma hade bosatt sig på övervåningen med Isak, vi hade nämligen en uthyrningslägenhet där som stod tom för tillfället och dit flyttade mamma och vår lillebror. Jag vet inte om det var för att de behövde sova och vara ifred, eller om det berodde på något annat, men så var det i alla fall. En dag när jag satt på hallgolvet nere för att knyta på mig skorna och gå till skolan hörde jag mamma skrika med helt hysteriskt rädd röst uppifrån. Ulf var där med henne och jag sprang upp för att se vad som hade hänt. Hennes skrik var fyllt av skräck och måste ha hörts flera kilometer, min mage drog instinktivt ihop sig och hjärtat nästan hoppade över några slag, vad i helsike hade hänt??

Väl uppe såg jag Ulf med Isak i famnen, som skrek och grät av rädsla. Ulf ropade till mamma:

– Lugna ner dig, det är ingen fara, du inbillar dig bara!!

Jag letade med blicken tills jag hittade mamma. Hon satt på knä i sängen i rummet intill, med armarna sträckta mot de två fönstren på andra sidan rummet, med stirrig blick, iklädd endast trosor och gormade:

– Dom har kommit för att ta honom!! Ni måste hjälpa mig att få dem härifrån, annars tar de honom!!

Ulf såg förvirrad och maktlös ut, han frågade vad hon menade, vem skulle de ta och vilka var de som skulle ta honom?

– De ska ta min bebis!!! De har kommit från rymden, de är gröna och ska ta min bebis!!!

Mamma såg dem verkligen, de gröna figurerna från rymden. Hon pekade till och med på dem och stirrade mot oss med tom och galen blick, såg vi dem inte?? Hon hade verkligen panik, man hörde den tydligt i rösten och såg det i hennes ögon.

Jag minns inte hur händelsen löste sig, men jag tror mamma somnade tillslut. Dagarna efter var ganska lugna, men ibland visade hon tendenser till panik och pekade mot fönstret, med någon fler panikattack minns jag inte. Jag mins inte mycket alls från den här perioden, jag stängde av kanalerna misstänker jag. Mammas förfall var en mardröm, min starka klippa rasade och kvar blev rullsten och damm.

Mamma slutade färga håret och sminka sig, vilket kan tyckas betydelselöst, men det var det inte. Hon, som alltid hade varit en extremt färgstark kvinna med rött, långt hår och gröna eller blå ögonlock, häftiga kläder och lika häftig personlighet förvandlades på bara några veckor till en gråhårig, kutryggig och färglös tant med tom blick. Jag kunde inte nå henne längre, hennes kropp var i samma rum som oss, men i övrigt var hon flera ljusår bort. Hennes röst blev annorlunda också, väldigt lågt och entonigt talade hon, i lååångsamt tempo. Inga nyanser, utan som en robot. Frågade jag henne något tog det några minuter innan hon fick fram ljudet för att svara och då började hon alltid med en djup suck. Det verkade extremt ansträngande för henne att formulera något och jag var nära att klösa henne, eller ge henne en örfil ibland bara för att jag blev så enormt stressad och provocerad av hennes nya, menlösa person.

Någon fysisk kontakt hade vi inte längre, både för att mamma inte sökte det av oss och också för att jag inte ville, jag var rädd för henne. Hon kändes äcklig på något vis, falsk och ful. Jag ville inte känna så för min älskade mamma, men så var det och jag slogs med mina egna känslor. Jag saknade henne så enormt, hennes kramar och samtal och framför allt henne som mamma och stöd. Jag var ju van att klara mig själv, men det här var på ett annat vis. Hon fanns där, men ändå inte.

Vi fick en hushållerska av kommunen, en kvinna som kom till oss varje dag för att sköta hushållet och laga mat. Ulf fick inte till det antar jag, med fyra barn, varav ett som bara var ett spädbarn, skötsel av mamma och huset, så personal kallades in vilket gjorde att det blev lite bättre. Mamma låg i sängen nästan dygnet runt och grät. Hon grät då jag gick till skolan på morgonen och hon grät då jag kom hem på eftermiddagen. Hade jag någon kompis hemma lekte vi mest utomhus och jag minns att jag brukade säga till dem:

– Nu när vi leker så skrattar vi allt vi kan, så högt vi kan. Då hör mamma det och kommer känna sig glad igen!!

Så, vi skrattade, tillgjort, högt och gällt. Allt för att bryta förbannelsen som hade mamma i sitt grepp, men hon fortsatte bara gråta och sova, inget jag gjorde hade någon effekt.

Ulf var också frustrerad. Han och mamma var i köket en gång då jag kom hem, Ulf stod vid diskbänken och skrek åt mamma, var arg över något. Mamma satt på en stol med händerna knutna i knät och med samma tomma blick som alltid. Hon mumlade korta, entoniga svar till Ulf och Ulf svarade med att bli ännu argare. Jag klandrar honom inte en sekund för detta, snacka om att han måste ha dragit ett tungt lass… Jag satte min i alla fall på kökssoffan och tittade på dem lite, lyssnade till Ulfs arga ord till min mamma och på mammas taffliga svar. Jag blev helt förtvivlad inombords och tillslut skrek jag till Ulf att sluta bråka på mamma och sedan gick jag fram till mamma för att slå henne på käften. Jag kände det som att om jag bara kunde knäcka det skal hon hade runt sig så skulle min riktiga mamma kunna komma ut. Jag hatade min nya ”mamma”, hade sådan lust att banka skiten ur henne, jag var så arg och ledsen, så nävarna var redo att slå, de var spända och hårda. Men jag kunde inte, jag slog henne inte utan sprang därifrån. Hade det varit några månader tidigare hade mamma sprungit efter så vi kunde pratat färdigt och eventuellt gråta lite tillsammans, men inte den här gången. Hon satt kvar på sin stol och såg menlös ut.

En dag då jag var hemma med mamma, Isak och vår hushållerska hände en annan väldigt olustig sak. Mamma satt på golvet i vardagsrummet med en barnvagnsinsats framför sig. Hon bäddade i den och sade åt mig att komme lite, så jag gick dit.

– Lägg dig i vagnen, sa hon och pekade mot insatsen.

Jag visste inte vad hon skulle göra, men jag längtade ju så efter en stund med mamma så jag tog tillfället i akt och lade mig i vagnen, där huvudet och ryggen fick plats, men benen hamnade utanför. Så började mamma bädda om mig med en bebiströja och hon pulade även ner massa små barnskor mellan min kropp och vagnens sidor.

– Du ska få ligga skönt och mjukt!

Jag kände mig en aning rädd och förvirrad, men lät henne hållas. Kanske var det bara en busig lek som vi skulle skratta åt? Jag gjorde egentligen allt för att hon inte skulle gråta, vilket hon kanske hade gjort om jag hade nekat henne proceduren. Hon satte sig upp och tittade på mig, började sjunga en barnsång och tog av sig tröjan, sedan tog hon fram bröstet och böjde sig ner mot mig där jag låg, som en liten bebis.

– Nu ska du få lite mat älskling, sa hon med mild röst och tryckte bröstvårtan mot mitt ansikte.

Jag fick total panik, vad gjorde hon??? Det här var inte alls någon busig lek, vi gjorde inget tillsammans, hon gjorde något i sin egen hjärna som jag fick vara med i och jag kände mig djupt kränkt. En känsla jag inte kände till då, men som jag vet nu att det var. Jag kände mig lurad, utnyttjad och extremt obehaglig till mods. Jag skrek åt henne att sluta och slängde mig ur vagnsinsatsen. Mamma satte sig tvärt upp, som att hon hade vaknat ur en dröm och tittade på mig som satt hysteriskt gråtande bredvid. Hon började slita sig i håret så stora testar lossnade och upprepade:

– Vad har jag gjort, vad har jag gjort, förlåt, förlåt, vad har jag gjort???

Hushållerskan kom springade och satte sig bredvid mamma, tog henne i sin famn och vaggade. Jag satt bredvid och kände mig snurrig och omtumlad, vad hade just hänt? Jag kände mig också ledsen över att hushållerskan valde att hålla om mamma och inte mig…

Efter den händelsen skrevs mamma in på psyket en period. Vi hälsade på henne och hon berättade om att hon hade viktiga jobb på avdelningen, som att snurra alla askkoppar så de stod i samma vinkel på borden i matsalen och att hon måste fylla två hinkar med vatten flera gånger om dagen. Sysslor för en toka. En dag när vi var där sa hon att hon inte hade några rena kläder och att hon behövde min tröja. Så jag gav henne min tröja och fick själv gå med bar överkropp tillbaks till bilen. Jag längtade efter henne något fruktansvärt när vi var på väg dit, men grät alltid på väg hem, både av sorg över att jag hade förlorat henne och för att det alltid var olustigt att träffa henne på den sterila platsen och se henne så tokig.

Efter några veckor skickade de hem henne eftersom att hon verkade må lite bättre. Det kanske hon gjorde, men det är inget jag minns, jag minns bara att hon hade lagt sig till med en annan defekt, hon var manisk! Satt uppe på nätterna och skrev dikter och brev så det smattrade i den elektriska skrivmaskinen. Hon åkte till kyrkor och sökte Gud, besökte folk mitt i natten på uppdrag av Gud och höll på. Hon var helt hysterisk, sov aldrig och sjöng lovsånger och psalmer i högan sky. Efter några veckor av mani blev hon plötsligt deprimerad igen och började gråta och sova. Ulf fick nog och begärde en paus. Jag vet inte hur uppgörelsen tog form, men jag, mamma och Isak flyttade till en lägenhet på Svanö. Varför då?? Jag antar att jag inte kunde skiljas från mamma, men någon borde ha hjälpt mig. Att bo med mamma i den lägenheten var allt annat än hälsosamt, hon grät hela tiden, lagade ingen mat, tvättade inga kläder och tog inte hand om mig eller Isak. Ibland när jag kom hem från skolan var hon inte där och jag visste aldrig vart hon var. Jag fick lägga mig själv och hoppas att hon skulle komma hem innan morgonen, vilket hon inte alltid gjorde. Jag bjöd sällan hem kompisar och när jag gjorde det fick jag först be om ursäkt för att min mamma bara grät hela tiden. Allt fick man göra till ackompanjemanget av mammas hulkande och snyftande. Jag vet inte hur länge vi bodde där, veckor eller månader, men till slut gick det inte längre och mamma fick åka in på psyket igen och jag flyttade hem.

Den här gången hamnade hon på en låst avdelning, med möjlighet till permission, vilket kändes bra. Nu tog de kanske hennes sjukdom å allvar och kunde hjälpa henne!  Hon spenderade veckorna på psyket och kom ibland hem på helgerna, vilket bara var jobbigt. Visst, vi ville träffa henne men oron för att hon skulle begå självmord var väldigt jobbig att bära på. Vi såg till att någon alltid var med henne, åkte aldrig någonstans utan att hon var under uppsyn och jag minns att jag alltid tittade in genom nyckelhålet på ytterdörren innan jag öppnade, för att se om hennes fötter dinglade där inne. Vi i familjen pratade aldrig med varandra om detta, men det låg i luften, vi tänkte alla på det. Vi väntade bara på döden, vilket var enormt ansträngande och nedbrytande.

Veckorna gick och en dag då jag var på väg till en kompis kom ett vykort från mamma med posten…