Lifestory, del 5.

Jag känner att jag måste säga ett par ord om min pappa. Det är på ett sätt ett kapitel för sig, en parallell historia i mitt liv som skulle behöva en helt egen lifestory, men som får bli ett inlägg i den här istället.

Min pappa heter Janne. Egentligen ”Jan”, men det visste jag inte förrän jag var kanske 10 år eller så. Han bor för närvarande i en Stockholmsförort med sin fru och några av hennes vuxna barn, men när jag började mitt liv bodde han med oss.

Mina minnen av honom från min barndom är ganska knappa, han var sällan med och höll sig nog lite på sin kant. Jag har minnen av att jag kom hem från min dagmamma ibland och att han var full och jag minns ett speciellt och mycket ruggigt bråk han hade med min mamma då hon ville skiljas. Jag minns också att vi fick prova röka på hans cigaretter då det var fest och att vi fick smaka både öl, vin och grogg. Min pappa var (och ÄR) alkoholist.

Bråket i fråga bröt ut då mamma och pappa hade en diskussion ang en eventuell skilsmässa och jag minns att jag satt i mammas knä på en pall i köket. Pappa skrek och var allmänt tokig, mamma skrek tillbaks och grät. Jag satt tyst och ansträngde mig för att vara lugn, med förhoppningen att det skulle smitta av sig på mina föräldrar. Bilderna i mitt huvud är ganska få, men jag minns att pappa kom fram till oss, gav min mamma en rungande örfil med baksidan av handen så att både hon och jag tippade i golvet med pallen över oss. Mamma skrek:

– Är du helt GALEN!!!???

och pappa tog en vinflaska som han slängde, tvärs genom köket och in i en vägg i nästa rum. Det blev ett djupt hål in i väggen av flaskan, men pappa tog ingen större notis om det utan tog sin jacka och gick. Kvar på golvet satt mamma och grät förtvivlat medan jag satt bredvid.

Jag minns också skilsmässan och att jag snabbt bad om att få bo hos mamma, min bror också. Pappa flyttade till egen lägenhet och vi hälsade på honom då och då. Han var nästan alltid full då vi hälsade på och vi fick hänga med på ganska många fester där fulla karlar pratade fyllespråk och var allmänt löjliga. Ibland (nästan alltid) rymde jag hem till mamma igen och sedan var det lite bråk via telefon mellan mamma och pappa.

Pappa gav oss ibland en slant, med orden:

– Säg inget till mamma, då tar hon bara pengarna ifrån er!

Jag berättade såklart för mamma ändå, men hon tog inte pengarna ifrån oss.

När vi hälsade på pappa var det en hel del bra saker också. Vi fick gå till pizzerian och köpa både pizza OCH läsk! Vi hyrde videofilm och åt framför tv’n. Det var lyckliga stunder, ända tills pappa gick in i köket och man hörde ”pssssst” från en burk som öppnades, då visste man att det var fest på gång och att den mysiga stunden skulle förändras till en spänd, gubbfjantig, pinsam och kärlekslös kväll. Som barn upplever man fulla vuxna som väldigt skumma, de blir mjäkiga och larviga, kramas taffligt och för mycket, skämtar om saker man inte riktigt förstår och beter sig mot en som om man var en vuxen polare. Pappa fick också dåligt samvete och skulle alltid lätta sitt hjärta på fyllan:

– Liiiiina, du e så jävla fin och jag äääälskar dig, men din jävla morsa kan dra åt helvete!! Fan, ja e så jävla ledsen att jag inte kan ta hand om er, du e så jävla fin tjej!!

Huuuu, jag ryser vid tanken! Snacka om att jag egentligen ville slå honom på käften, få honom att vakna och bli vanlig igen, jag behövde en vuxen, ingen fjantig polare! Men pappa förmådde inte, jag förstår ju det nu….

När vi flyttade från Umeå blev våra besök hos pappa mer sällsynta. Det blev någon helg nu och då, men med det långa avståndet blev det ju svarare att rymma hem till mamma om pappa blev jobbig, så jag var alltid ganska spänd för att åka dit. Men, jag längtade alltid efter honom, för när pappa var nykter var han störtskön och gjorde roliga saker med oss. Vi var ofta på olika museum och olika mässor och vi skrattade mycket tillsammans och kände gemenskap.

Jag älskar verkligen min pappa, han är en väldigt fin och mysig person som har ställt upp då jag har behövt hjälp och när jag har varit med honom har jag varit väldigt lycklig. Men bara när han är nykter, när han är full ger jag inte mycket för honom. Kanske är det pga av honom jag har så enormt svårt för gnäll och självömkan? Jag är så gott som allergisk, får rysningar och känner stor irritation då jag hör omotiverat gnäll och när folk göttar ner sig i självömkan.

Tills jag var ca 20 år hade jag och pappa ganska regelbunden kontakt, men det var alltid på mitt initiativ, pappa har aldrig ringt mig, jag har alltid ringt honom och hälsat på hemma hos honom. Efter det slutade det sedvanliga julkortet och födelsedagskortet komma och kontakten bröts så gott som helt. Pappa träffade en Thailändsk kvinna som han senare gifte sig med och flyttade ihop med. Hennes tonårsbarn flyttade hem till dem och pappas nya familj var ett faktum, likaså min svartsjuka… Jag kände mig enormt svartsjuk och avundsjuk på min pappas nya ”barn”. När jag ringde honom för att säga god jul kunde han berätta vad han hade köpt till killarna i julklapp och jag bet ihop käkarna stenhårt, ville slå dem på käften och ha min pappa för mig själv! Men, snäll som jag var sa jag aldrig något utan bara pratade på. Men kontakten upphörde helt till slut och vad det led hade det gått 5 år utan att vi hade pratat eller ens skickat ett kort. Nu har det gått 10… Jag tog med mina döttrar för att träffa honom sist vi var i Stockholm, de var nyfikna på vem han var och det blev ett ganska spänt och opersonligt möte. Men jag har inte gett upp hoppet, även om jag tror det i perioder. Jag hoppas fortfarande på att vår relation ska kunna repareras och att vi ska kunna ha en far/dotterrelation, men jag tror inte på det. Jag hoppas bara… Pappa har nu också en 9-årig flicka i huset som en av hans frus söner har tillverkat och nu är jag avundsjuk å mina egna barns vägnar. Han har verkligen bytt ut oss…

Annonser

5 reaktioner på ”Lifestory, del 5.

  1. Tack Lina, det krävs mod att berätta det du berättar. Jag gråter när jag läser, samtidigt blir jag glad över att du ändå , trots din upplevelser och din pappas svek, blev en sådan fantastisk person. En person som kommer att ge sina egna barn en helt annan start i livet.

  2. Jahaja, lillasyster. Det börjar mer och mer likna en memoar om saker jag förträngt. På gott och ont måste jag säga, för det är tacksamt att min…vår historia hamnar i någon sorts kronologisk ordning. Naturligtvis känns det också olustigt, det är lite som att peta näsan framför en TV-kamera och inte veta riktigt vad som kommer ut och vilka som ser på. Det är ju aldrig vackert det som kommer ut heller.

    Hur som helst: Det är mycket som hänt och mycket som kommer att hända i våra korta liv, och att se dig med din underbara familj och det liv du har nu betyder så mycket. Bra jobbat, sis! /Bror

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s