Vad ligger överst?

På mitt jobb förekommer det sk delningsrundor vissa morgnar. Man sitter tillsammans ett gäng (de som vill vara med och dela) och alla får en stund då man i lugn och ro, utan att de andra får avbryta eller kommentera, får berätta antingen något man behöver få ur sig, eller bara prata kring dagsläget och hur man har det för tillfället. Ibland vill man vara med, fast man inte har någonting att säga överhuvudtaget. Man kanske bara vill finnas där för de övriga eller så vill man sitta i tysthet i gemenskapen, bara lyssna.  Men, vill man vara med och dela, men har svårt att komma på något att dela om så finns tipset ”känn efter, vad ligger överst?”. Alltid finns det något som ligger överst i känslobyrålådan, ibland är man glad över något så enkelt som att man fick en spontan komplimang på morgonkvisten, eller så går man runt med ett grubbleri som ligger och skvalpar i bröstkorgen och magen.

Nu, när jag för en gångs skull, fick tillfälle att blogga kom jag inte på någonting att skriva om. Då susade orden ”vad ligger överst?” genom huvudet och jag började känna efter, vad ligger egentligen överst? Ibland kan det vara ett grubbleri, som sagt, men att blogga om det kan vara  lite väl utlämnande och något sorts privatliv kan man kanske unna både sig själv och familjen, så jag får lägga det som ligger överst åt sidan och se vad som gömmer sig i lådan under!

Där gömmer sig en känsla som jag nyss har lyckats identifiera. En känsla av att förlora sig själv lite, mitt signum… Jag ska förklara:

Redan som liten fick jag titt som tätt klara mig själv. Jag fick gå själv till min dagmamma när jag var 6 år, från lägenheten vi bodde i och genom kvarteren som ledde fram till (den elakaste och vidrigaste) dagmamman. När jag var sjuk var jag ibland ensam hemma halva och hela dagar, redan då jag var 6-7 år gammal och jag åkte till mormor och morfar med bussen mellan Umeå och Härnösand med min två år äldre bror som enda sällskap vid 5 års ålder. Jag kan ju vara lite sur över det idag, kanske jag hade kunnat få vara liten ett tag till, men som den obotlige optimist jag är har jag sett fördelarna med denna behandling. Jag har en stark övertygelse om min egen förmåga, tror jag kan klara det mesta. Min skyddsängel är stark och tillsammans har vi tagit oss över alla hinder och äventyr livet har erbjudit.

Problemet är att jag inte behöver klara mig själv längre… Jag har en sambo som hjälper mig med familj, hus, skottning, tvätt och allt vad det än må vara. Jag har en kompanjon i företaget som jag delar allt som har med jobbet att göra med. Jag har allt jag behöver och alla jag behöver…

Hade detta varit en film så hade det här varit det lyckliga slutet. Men, i verkligheten är det på ett plan inte det lyckliga slutet, inte än i alla fall, för jag har fortfarande inte vant mig vid det. Jag försöker fortfarande klara mig själv, saknar att klara mig själv, men inser att jag i längden mår bättre av att samarbeta.

Jag menar inte att jag alltid har klarat mig själv, jag har haft föräldrar, fosterföräldrar, extra”mammor”, syskon och kompisar. Jag har alltid haft känslomässig trygghet i andra människor, men när det kommer till det praktiska så har jag alltid varit en ensamvarg. Möblerat om lägenheter genom att dra pianon på mattor och burit stora soffor bit för bit. Jag har skaffat barn ensam, köpt villa ensam, kört flyttlass ensam och sliti på. Jag har känt en viss prestige och stolthet i att klara mig själv! Jag har inte behövt stå i tacksamhetsskuld till någon och aldrig behövt kompromissa med saker jag helst har velat bestämma själv. Hur jag vill uppfostra mina barn, vilket hus jag vill köpa, hur möblerna ska stå och vilken färg väggarna ska vara. Jag har också målat väggarna själv, tapetserat och hållit på. ALLT ska jag klara själv, att be om hjälp går bara inte. Men, jag har varit väldigt avundsjuk på andra som bett om hjälp och fått det….

Nu ska jag bara vänja mig vid tvåsamheten och kompanjonskapet, jag förstår ju hur bra jag har det, men känslorna har inte hunnit med. Vad ska jag nu vara stolt över, när jag inte har gjort allt själv???

Annonser

4 reaktioner på ”Vad ligger överst?

  1. Kanske vara stolt över att flera får vara delaktiga i det liv du lever och att känna efter litet hur det är med ordspråket att ”ensam är stark” (vilket är en stor och fet lögn enligt min åsikt). Och jag tror nog att du har mycket att säga till om när det gäller att möblera om t.ex., det finemanga är att du har någon som kan hjälpa till att flytta runt möblerna! Tycker jag. Man får tycka olika så alltså får jag tycka så. Och lyssna litet på Lill-Lina som gick ensam till dagmamman också, hon måste också få komma till tals.
    Kram till både stora och lilla Lina

  2. Jag tycker du ska vara stolt över den du är! För du är speciell. Du kan va stolt över att du klarar av att vara mamma, sambo, bonusmamma, egenföretagre, kompanjon, chef, vän, kusin mm.
    Alla dina egenskaper kan du vara stolt över.
    Sen kan du bara gotta dig i att du har en livskamrat att dela alla upplevelser och även jobbiga saker med. Njut av att du har en kompanjon som du kan ”bolla” med. Och var stolt över det ni åstakommer tillsammans.
    Hejsvejs lingon rejs!

  3. Lina du skall vara stolt över att folk vill vara din kompanjon! Det är inte alla som har den äran och det förtroendet. Jag skulle gärna bli din kompanjon i något (igen) för jag litar på dig. Vår tågluff var något som vi gjorde som kompanjoner. Jag var och är väldigt glad över att du ville göra den resan med mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s