Härmapa! Härmapa!!!

När jag och min bror var små hade vi en lite jobbig sak för oss. Eller, vi hade flera olika jobbiga saker vi brukade göra (som barn i allmänhet har), men en specifik sak kom jag att tänka på häromdagen då jag körde efter E4:an på väg hem från jobbet.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg behövde man ju inte ha säkerhetsbälte på sig när man åkte bil då vi var små, vilket vi njöt av i fulla drag. Mamma, som satt där framme och körde bilen, var ju så illa tvungen att sitta framåtvänd för att se trafiken och inte krocka, men jag och brorsan satt allt som oftast bakåtvända, med sikte på bilen bakom oss. Då satte vi igång med en sak, som jag nu i efterhand har förstått var väldigt jobbigt för bilen bakom oss (och även till viss del för mamma som var tvungen att lyssna på eländet). Vi ropade med full röst:

– HÄRMAPA, HÄRMAPA, HÄÄÄÄRMAPAAA!!!!

Detta medan vi med galna blickar stirrade på föraren i bilen bakom oss. Vi kunde hålla på hur länge som helst! Föraren i bilen bakom brukade le lite mot oss och vinka en gång eller två, men när vi bara fortsatte med vår psykologiska lek började de flesta förare se surare och surare ut, men att väja undan från sina plågoandar kunde de inte.

När jag tänkte över det hela i bilen på väg från jobbet häromdagen och föreställde mig själv i samma situation gick en kall ilning längst ryggraden… På väg i bilen, bra musik i stereon, äntligen en stund för mig själv och helt ensam, vilken njutning! Men, så kommer man nära bilen framför och ser till sin stora fasa två galna barnansikten i bakrutan. Med lite tur tittar de med sina stirrande ögon blott en kort stund och hittar sedan något annat intressant att glo på, men har du riktig otur kommer du se de små munnarna öppna sig på vid gavel och börja mässa något du inte hör, du kommer bara se barnen formulera samma ord om och om igen, helt hysteriskt. De kommer stirra på dig och mässa sitt ord så länge du har dem framför dig och du kommer inte kunna väja undan deras galna blickar. Mest troligt kommer du börja hata barnen framför dig och börja hoppas att de ska köra av vägen, men så blir det inte. Det kommer mer och mer komma att likna en psykologisk rysare där du är huvudpersonen…

Det var en av de få jobbiga saker vi gjorde tillsammans, som en enhet. Det mesta jobbigt vi gjorde utsatte vi varandra för, så på sätt och vis är det ett fint minne för mig! Ett mardrömsminne för någon annan….

Annonser

En reaktion på ”Härmapa! Härmapa!!!

  1. Ha ha ha! Äckliga snorungar 😛 Barn kan va så konstiga!
    När man bara har en bäbis tänker man att: så kommer minsann inte mitt barn bete sej! Men jag antar att allt förändras eftersom bäbisen växer och blir större?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s