Vad sitter det i???

Sitter här vid datorn, äntligen ska jag få blogga!! Jag sa till Håkan redan i morse att ett blogginlägg stod på dagens agenda och att jag verkligen måste få en stund att göra just det, men nu när jag väl sitter här, bloggredo, då kommer det ingenting!

Jag hade tänkt skriva och berätta om pyjamaspartyt tjejerna hade här igår, men när det första meningarna var skrivna suddade jag allt, flödet saknades, meningarna blev korta och tillgjorda och jag kom hela tiden på mig själv med att sitta och tänka på annat. Fakturor från grossisten, duschen, födelsedagsbjudningen senare idag och miljön (dom nämnde något om klimatet på radion och det sätter alltid igång massa tankar hos mig…). Det jag tänkte på efter kalaset var över var att det aldrig blir som jag tänker mig det hela. I min fantasi sätter sig tjejerna vid matbordet där det stod tacos framdukat. Där ska de sedan fnittra, skratta, äta tillsammans medan jag finns tillhands och hjälper till, OM det behövs. I min fantasi klarar dom det själva och vill vara ifred, men i verkligheten sätter de sig efter en del övertalning vid matbordet, alla är knäpptysta, jag frågar var och en vad de vill ha på sin tacos och viker ihop den, häller upp läsk och försöker även hjälpa dem att komma igång med någon sorts konversation. Jag skämtar, busar, fjantar mig och försöker få barnen att släppa loss och skratta. Men, det förblir tyst och lite tillgjort. En flicka äter färdigt på 3 minuter och säger:

– Jag är fääääärdig! Jag går från bordet!! (utropstecknen är där för att visa att barnet säger det bestämt och tydligt…).

Men, i min värld sitter ju tjejerna ganska länge vid bordet och äter, plockar ur skålarna, dricker läsk och skämtar med varandra. Vad ska jag göra?? Säga:

– Nej, sitt kvar en stund till!

Eller ska jag låta kalaset ha sitt flöde och låta barnen göra som de vill? Ja, så måste det bli… Efter en stund är alla utom en tjej färdig med maten. Alla, utom en då, går och tvättar händerna och munnarna och är just på väg mot trappan då jag påminner dem om att det fortfarande sitter en unge kvar vid bordet och äter. Så, de får vänta nere tills hon är färdig. Jag känner hur irritationen rinner till, inte så mycket för att barnen ville lämna sin kompis ensam vid bordet, utan för att det inte blir som jag planerade det hela. Jag är knäpp… Men, i vilket fall, tillslut är alla barn färdiga och tre av dem går upp medan Matilda börjar måla i sin målarbok hon fick av en av kompisarna, medan kompisen tittar på. Jag tittar en stund på dem och tänker:

– Ska jag få gänget att hålla ihop, eller ska Matilda få sitta här vid köksbordet och måla i sin bok?

Jag skiter i att avsluta resonemanget och dukar av istället, måste släppa taget om det hela. När jag har dukat undan ropar jag glatt (och klyschigt, jag veeet!):

– Nu ska vi leka lekar!!!

Jag väntar mig ett jubel och barn som springer från sina sysselsättningar för att leka med Klara & Matildas roliga mamma, men det händer ingenting. Jo, Matilda lägger ifrån sig sin penna och tittar förvirrat upp och frågar:

– Vadå, ska vi leka lekar? Men, jag vill ju rita färdigt!!

Suck, varför anstränger jag mig?? Varför inte bara bjuda in ungarna och sedan bara låta dem leka fritt hela tiden? Ge dem en tårtbit på golvet där de sitter och låta dem äta om de vill, annars får de skita i det. Det blir ju bara virrigt för dem på det här viset. Nåväl, jag sa till Matilda att hon fick rita färdigt då kalaset var över och att hon kunde samla ihop sina kompisar och säga till dem att det var lekar på gång. Det gjorde hon och vi samlades i ett rum på övervåningen där det finns mycket fri golvyta.

I min fantasi (som ni nu börjar förstå inte har många rätt) leker vi nu lekar, skrattar hysteriskt, släpper loss och har skitkul. Barnen tycker det är jätteroligt att den vuxna är med och leker, vill aldrig sluta, leka hela kvällen!!!! Men, nej. Icke. Jag har letat rätt på några lätta lekar på nätet som jag tror passar tjejer i 5-6 års åldern, presenterar den första och frågar Matilda om hon vill stå i mitten först och vara Buuu-spöke, vilket hon vill. Vi andra ställer oss i en ring runt henne, jag binder en ögonbindel runt hennes  ögon och snurrar henne runt några varv, säger åt henne att säga ”bu spöke!”, men då börjar hon gråta. Hon får ur sig ett långt pip:

– Iiiiiiiiihhhhh….

Sedan ökar det till:

– Uääääääää!!

Sedan kommer det gråtblandat tal:

– Uäääääähhhh, jag vill inte stå här, alla lekar är tråkiga!!!

Vi som bara är på den första. Jag flyttar ut henne ur ringen, tar av henne bindeln och frågar Klara om hon vill stå i mitten istället, det vill hon. Så jag knyter bindeln för hennes ögon och snurrar henne. Hon förstår vad leken går ut på och vi leker den en stund. Matilda står en bit bort och gråter (nu tänker ni kanske att jag borde gå bort och varsamt torka hennes tårar och säga med mild modersröst ”kom nu älskling, vi ska leka en annan lek, det gör inget att du började gråta”, men det var ingen sådan gråt, för att hon var blyg och lite generad, nej det var den sortens gråt som inte slutar för att man byter lek, hon fick ett bryt helt enkelt och jag hade ju ett födelsedagsbarn till som jag måste ta hänsyn till. Klara var ju glad och hennes kalas är ju lika viktigt som Matildas, jag kunde inte lägga allt fokus på Matilda helt enkelt), men efter en stund byter jag lek, barnen kommer lixom inte igång, det går trögt med lekarna. Skratten är få och det känns mest som att de gör som jag säger bara, utan glöd. Efter 4 lekar är jag redo att ge upp, men då kommer Matilda och säger med vild, grinig röst:

– JAG VILL LEKA HELA HAVET STORMAR! UÄÄÄHHHHHH!!! (Hon grinar samtidigt som hon pratar alltså…)

Ok, tänker jag, vi kan väl göra det då. Inte för att jag tror hon blir glad av det, men vill hon leka den så gör vi det. Jag lägger ut kuddar på golvet och säger att de ska sätta sig med rumporna på dessa då musiken stannar. Musiken startar och barnen travar runt (som robotar), runt runt runt, sedan stängs musiken av och alla kastar sig ner. Matilda blir utan kudde och jag biter mig i näven, det här var INTE bra. Jag säger försiktigt till Matilda:

– Nu åkte du ut älskling, ta bort en kudde.

Hon tittar förvånat på mig och skriker rakt ut:

– MEN ÅÅÅÅHHHHHHHH!!!!!!!! Sedan stampar hon storgråtande ut från rummet med hårda steg. Jag hör henne utanför, hon är arg, frustrerad och trött. Spänningen blev för stor, allt blev fel.

Vi leker färdig, Klara vinner två gånger i rad och hon är glad. Jag frågar om det är någon som vill ha tårta, det vill de, så vi går ner och ordnar det. Barnen sitter återigen tysta vid bordet, tittar på varandra. Jag önskar att det var roligare på tjejernas kalas, känner mig misslyckad. Men vi tänder ljusen på tårtan och sjunger ”ja, må dom leva”, Klara & Matilda blåser ut ljusen och alla barnen säger:

– Jag vill ha en bit med en blomma på!! (tårtan är från Tullporten, grön prinsess med rosa marsipanblommor och tjejernas namn på)

Jag svarar:

– Födelsedagsbarnen får välja först, vad vill du ha Klara?

Hon vill ha en bit med en rosa blomma på, vilket hon också får. Matilda sitter med arg min på sin stol och när jag frågar vilken bit hon vill ha svarar hon:

– Jag vill ha mitt namn!

Men det går ju inte, det är ju en tredjedel av tårtan. Jag bävar för att ge henne beskedet, men säger som det är. Hon kan få en bit med första bokstaven i hennes namn om hon vill. Men, det vill hon inte utan brister ut i förtvivlad gråt:

– JAG VILL HA MITT NAAAAAMN!!!

De andra barnen sitter tysta och tittar på henne, undrar hur det hela ska lösas. Efter att vi har diskuterat det hela en bra stund tittar jag på lilla Klara som sitter tyst på sin stol och väntar på att börja äta sin tårtbit. Sedan tittar jag på Matilda som gråter hejvilt. Då tar jag ett tråkigt, men nödvändigt beslut och tar Matilda under armarna och bär henne till ett annat rum. Min första tanke är att lämna henne där en stund så att hon får lugna sig och tänka igenom vad hon vill och att jag kan gå in till de andra och äta tårta, men när lilla Matilda väl sitter där på stolen med röda, utmattade ögon kan jag inte, utan jag stannar hos henne och pratar en stund. Håkan roar flickorna i köket och de skrattar åt något han säger. Matilda lugnar sig tillslut och säger att hon vill ha en bit med sin bokstav på, så vi går till köket och skär en bit till henne som hon äter upp. Hennes humör börjar vända, så det finns hopp om att resten av kvällen ska bli bra.

Efter tårtan är det dags för skattjakt. Barnen är laddade och jag ber Klara titta under en kudde i soffan där första ledtråden finns, därefter får barnen turas om att leta ledtrådar och efter ca 10 minuter är skatten hittad, godis, chips och popcorn (i vanlig ordning). Jag frågar om de vill se en film i lekrummet längst upp i huset och det vill dom. Så, skatten bärs upp tillsammans med Klaras nya film ”Barbie i ett modeäventyr”. Tjejerna slår sig ner i sängen som står där uppe och börjar mumsa ur godispåsarna, några leker med Matildas Pet shop’s och Barbiedockor, resten försjunker i film. Jag inser, där och då, att det blir för mycket, nästa kalas ska jag inte vara så ambitiös… Det blir för mycket som ska pressas in på tre ynka timmar, tjejerna vill ju leka på sitt eget vis och det ska jag låta dem göra nästa gång. Det räcker att jag ser till att de bjuds in kompisar, huset står till förfogande och att det finns mycket gott att mumsa på, resten kan de sköta själv.

Ja ja, det är livets läxor, jag lär mig nog vad det lider. Tjejerna tyckte partyt var för kort, de hade visst kul enligt dem själva. Matilda blev glad efter tårtan och har inte haft några funderingar runt hur det blev. Barn är bäst, de analyserar inte sönder allt och tänker för mycket, de gillar läget och verkar glada hur det än blir. Jag måste komma ihåg att tacka mina flickor för att de utvecklar mig och låter mig lära känna mig själv bättre. Utan deras existens hade jag fortfarande famlat omkring i mig själv, upptagen av vad jag tyckte om mig själv och vad andra tyckte om mig, men nu lever jag mer i nuet, med dem som fokus. Tack tjejer, jag älskar er!!

Annonser

10 reaktioner på ”Vad sitter det i???

  1. He, He jag känner igen alltihop!! (Ja förutom att jag bara har ett födelsedags barn åt gången..)
    Suveränt skrivet!
    (Hanna hälsar till ”tvillingarna”)

  2. Jösses! Slutet gott, allting gott kan man säga. För så blev det ju! Och vi minns det göttaste, när det gått litet tid.

  3. Ina var iaf toknöjd och även om du inte tror det så tyckte hon lekarna var superskoj och maten ovanligt god för att vara tacos 😉 … det är ett högt matbetyg från henne…

  4. Vojne rojne… Vilket kalas 🙂 Jag förstår din frustration! Känns som att man gjorde så mycket på kalasen när vi var små, men det kanske var samma visa då? Skönt att höra att dom iallafall upplevde det som att det var ett roligt kalas, då måste du ju iallafall ha lyckats?! Jag tycker du var duktig som planerade och fixade så mycket, det är ju tanken som räknas 😉
    Puss och kram!

  5. Men vilket kalas! Känner igen det där med att planera och ha svårt att inse att det inte riktigt går som man tänkt.

    Men, men ge inte upp tanken på roliga barnkalas. Jag har så många roliga minnen från kalas. Annika Månssons kalas var bäst, det tyckte alla. Och det var just för att hennes mamma engagerade sig och hittade på lekar, nya roliga lekar. Men jag tror att vi var nåt år äldre än tjejerna då. Konsten är att hitta leker som passar för åldern. Ligg lite lågt ett år och sen kör du igen.

    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s