Tankar kring saker och ting och ett recept.

Jag började frimodigt att skriva ett blogginlägg om 2010 och om hur händelserikt det var, men kom inte längre än till stycke två innan jag gav upp och insåg hur svårt det var att sammanfatta det hela. Det hände mycket under 2010, men att sammanfatta ett helt år med ca 1000 bokstäver fungerar inte för mig, jag behöver en roman…

Så, jag delar med mig av lite tankar, i vanlig ordning. Och så kanske ett bra recept!

Tanke nr 1 behandlar ämnet kroppen…

Visst, den är lite oproportionerlig, det finns mer fett än det borde på ganska många ställen, håret är för tunt just nu och ryggen är en historia för sig. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har testat olika dieter, viktväktarna, Gi, viktväktarna igen och Gi igen, men summan av alla dessa turer är att jag är tjockare än då jag började. Men skit i det, jag mår bra och lever ett lyckligt liv. Jag har en underbar skara barn och en härlig, kärleksfull sambo. Jag behandlar mina medmänniskor som jag själv vill bli behandlad och uppfyller vissa av mina drömmar. Är det då motiverat att jag på min dödsbädd ska somna in med vetskapen att jag ägnade 70 år av mitt liv med att titta bort då jag såg mig själv i spegeln? Att jag fokuserat på mat av fel anledning, värderat allt jag har stoppat i mig och inte stoppat i mig och slagit mig själv halvt fördärvad mentalt, bannat mig själv för min oförmåga att klara av att gå ner i vikt och motionera? Är det någon i världen jag borde älska, klappa på och peppa så är det ju mig själv! Och faktiskt, hör och häpna, jag närmar mig sakta mitt mål. Jag har kommit så pass långt att jag älskar att vara jag, jag värderar inte ner mina egenskaper och ser dem som felaktigt beteende, utan jag ser min egen person som ett bra komplement i den här världen. Det enda jag har kvar att börja älska är min kropp. Jag måste sluta jämföra mig med andra och önska att jag såg ut på något annat vis. Jag ser ut som jag ser ut och det är egentligen ganska oviktigt hur jag ser ut. Jag vill i alla fall inte spendera resten av mitt liv med att slå ner på min kropp, den kommer vara med till slutet oavsett. Antingen älskad eller oälskad, it’s up to me! (Den här tankegången fokuserar bara på känslan inför kroppen, inte ur någon hälsoaspekt. Det är ett annat kapitel…)

Tanke nr 2 behandlar ämnet människor…

Ibland när jag tittar ut genom köksfönstret ser jag människor gå förbi ute på vägen. Kanske på väg hem, kanske på väg bort, kanske på väg för att köpa hembränt, kanske på väg för att lämna en kaka till någon, kanske på väg till affär’n eller kanske på väg till sin älskare/älskarinna. Vad vet jag? Men alla dessa alternativ gör att jag funderar över hur stor del av världens befolkning som är god. När allt rasar i världen, då det finns våldtäktsmän, mördare, psykopater och diktatorer hör man ofta folk säga (jag inkluderat):

– Ja, det finns onda människor, men de allra flesta är fortfarande goda.

Och då undrar jag, hur många?? Han som just gick förbi utanför vårt köksfönster, vart var han på väg? Han hade en svart jacka, båda händerna i fickorna och huvudet lite sänkt. Antingen var han ledsen, hans katt hade kanske blivit överkörd och han kanske inte hade några barn och katten var allt han hade i världen. Eller… Han kanske hade en pistol i fickan, skulle gå och hota någon polare som var skyldig honom pengar? hur många procent av världens befolkning är goda och har gränser? Och, hur många är på gränsen så att det bara behövs en liten, liten knuff för att hon/han ska vackla över till den onda sidan och bli psykopat, eller bara helt vanligt stresssjuk/deprimerad och går ut och skjuter vilt omkring sig på något köpcentra????????

För ett tag sedan blev jag rädd för något som jag aldrig trodde jag skulle bli rädd för… När USA drabbades av flygplanskrascherna i september för en massa år sedan så blev ju amerikanarna plötsligt rädda för varenda mörkhyad, muslim eller ej, infödda afroamerikaner eller japanska ingenjörer, alla var misstänkta och benägna att spränga sig själv och sin omgivning i luften och jag minns att jag tyckte det var helt absurt! Men, så sprängdes en bomb i Stockholm och när jag häromdagen var i något sammanhang där det var mycket folk och såg en muslimsk man som såg lite stressad ut lekte jag med tanken att han kanske var en självmordsbombare. Till en början var det ju bara en tanke utan någon som helst substans, men när tanken väl hade etablerat sig i min hjärna kände jag plötsligt ett sting av panik! Tänk om han verkligen var en självmordsbombare och tänk om det här var sista gången jag såg mina barn (Joel i vagnen framför mig och tjejerna på var sida om vagnen), tänk om det här var mina sista andetag??

Jag hann verkligen jaga upp mig själv innan vi separerade från den, säkert jättesnälla och fredsliga, muslimske mannen. Krisen var över och jag glömde att oroa mig över självmordsbombare resten av dagen, trots att jag säkert mötte en och annan mörkhyad. JAG, Lina Bergström, som alltid försöker se den goda sidan av folk, som inte är rädd för min omvärld och mina medmänniskor, som vill slå sverigedemokrater på truten för att de talar illa om våra invandrare. JAG hade mage att misstänka en medmänniska för att vilja spränga mig och mina barn i luften. Det här får inte ske, jag vill inte vara rädd, jag vill inte ändra min uppfattning!!! HUR MÅNGA GODA FINNS DET KVAR, GE MIG EN SIFFRA!! EN POSITIV!! Tack…

Min sista tanke handlar om ballonger…

Jag hatar ballonger. Finns det en ballong i rummet (inte om den sitter i ett snöre i taket) och ett barn leker med den (eller en vuxen, men dem säger jag till på skarpen, då slutar de) så får jag panik. Det är som att någon proppade mina öron fulla av bomull, alla andra ljud än ballonggnisslet försvinner och jag ser i tunnelseende. Jag har alltså en riktig fobi. Jag har alltid haft denna fobi och har även varit rädd för både smällare och champanjekorkar som ploppat. Men ballonger är ju det största problemet pga att de förkommer så ofta. Ännu oftare nu sedan jag fick barn… Mina barn har fortfarande aldrig fått ha ballonger på sina kalas, men idag kom Matilda och uttryckte en stark längtan efter ballonger. Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Ska mina barn ärva min rädsla och förvägras ballonger resten av sin barndom? Eller ska jag låta dem ha ballonger? Tanken får magen att dra ihop sig och jag börjar nästan svettas, det känns omöjligt. Ett kalas med en massa ungar som klämmer och drar fingrarna på en massa ballonger, ballongerna smäller ”PANG!!!” och då kommer jag skrika till alla barnen:

– VAR FÖRSIKTIGA MED BALLONGERNA!!! JAG BLIR GALEN, NI FÅR BARA HA BALLONGERNA UTOMHUS!!! AAAAHHHH!!!

Och så kommer barnen få gå ut med sina ballonger, i Januari, kanske det är 27 grader kallt och då smäller nog alla ballonger av kylan. Kul barnkalas… not!

Hittills, när barnen har fått ouppblåsta ballonger i olika sammanhang (jäkla påfund att ge barn ballonger i tid och otid) så har jag alltid sagt till dem, med väldigt glad och uppmuntrande röst:

– Men tjejer, vet ni vad ni kan göra med ballongerna? Ni kan ta med dem i badkaret, så kan jag hjälpa er att fylla dem med vatten och så kan nu kasta omkring dem i badkaret!! Kul va?!!!

Första gångerna jublade de alltid och skrek:

– Ja mamma, det vill vi!!!

Men inte nu längre… Nu har de till och med lärt sig blåsa upp de små skitsakerna själva. Nä, fy tusan, jag önskar aldrig de hade blivit uppfunna.

Nu till receptet:

Världens bästa våffelsmet:

125 g smör, smält och svalna lite

2 dl mjölk

4 dl vetemjöl

2 ägg

1 tsk bakpulver

2 dl iskallt vatten

smält smöret och svalna av lite. Vispa ihop mjölk, ägg och bakpulver till en jämn smet. Rör i det smälta smöret och vattnet. Grädda våfflor. Ät! MUMS!!

 

 

Annonser

5 reaktioner på ”Tankar kring saker och ting och ett recept.

  1. Från dagens vinterpratare på P1 Patricia Tudor Sandahl ang rädslor: ”Var inte rädd – våga darra!” Är det inte det det handlar om tänker jag – att tillåta sina rädslor och inte bli skrämd av dem? Tack för recepten! Kram

    1. Det är precis det det handlar om! Jag tänker ofta på det, vad man skulle göra om man inte var rädd och jag tror väldigt många hade gjort mycket, mycket mer i sina liv. Rädsla ska användas sparsamt och vid rätt tillfälle. Kram och gott nytt år!!

      1. Åh, kan inte jag få ha lite fobi-terapi med dej, lite åt kbt-hållet? Fick Hanna fd Bylund att ta på en orm fast hon var en så’n som började svettas när hon såg en på bild, så jag är kvalificerad, jajamän! Det handlar i korthet om att programera om hjärnan. Att stanna kvar i det obehagliga trots att den slår på alarm och varningsklockorna på högsta volym och inte fly från situationen. Efter en stund dalar paniken och upprepas detta så lär man om hjärnan att det ite alls var nå’t farligt och att det endast var tankar, inget faktiskt farligt. Säg till så ställer jag gärna upp på lite rädsloträning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s