Jag vill inte erkänna det för er, knappt för mig själv. Jag trodde inte det skulle vara så laddat och jag känner mig en aning tragisk och patetisk, men ”man har rätt till sina känslor!” säger man ju, så jag låter känslorna flöda fritt en liten stund innan jag stoppar tillbaks dem i känsloboxen (?).
Återkommer…
Ok, nu är jag tillbaks.
Det här inlägger var nästan färdigt igår, jag hade (i vanlig ordning) skrivit en lång och utförlig historia om mina (i mina ögon) fåniga känslor och vad det hela handlade om, men sedan ångrade jag mig. Och raderade alltihop. Utom det första som jag råkade publicera fast jag inte hade tänkt det… Så, vad gör jag nu då? Äh, jag sammanfattar det hela och blottar min fåfänga:
Jag kände mig stressad och en smula bekymrad över minskade läsarsiffror på bloggen och undrade varför kommentarerna uteblev på mina inlägg. Jag insåg att jag inte bara skrev för min egen del utan för att jag också vill att folk ska läsa det och kommentera och när statistiken då visade siffror som dalade lade sig en liten bekymmersrynka i min (annars så släta) panna. Det hela satte igång en vild tankeverksamhet hos mig och jag började inse att jag fungerade så på många andra områden också! Jag tycker visst inte om att göra saker om ingen ser det (förutom att peta näsan, fisa och liknande) och jag vill se resultat! Det kan ju både vara till min fördel och nackdel, beroende på situation. När det, till exempel, handlar om bloggen så borde jag inte bry mig om hur många som läser, bara skriva och må bra, men inför starten av vårt nya företag måste det ju vara en fördel. Jag måste fundera lite mer på det här så kanske det kommer ett lite fylligare inlägg framöver ang detta. Jag är fortfarande ett mysterium för mig själv, spännande! Man lär sig mycket genom att blogga!!
Brör mig... 
Jag läser alla dina inlägg och jag gillar dom! Puss, mimmi
Puss å tack!
E det inte nog me att man längtar efter dagens ”bla bla” ska man dessutom som på ett lotteri vänta på utgången-upplösningen eller vad ??
skriv idag morgondagens blogg
Det kallas för en cliffhanger!
Har du sett filmen ‘Revolver’? Vår hjälte är en spelare av toppklass med en motståndare av superskurks-typen, båda med enorma egon. Nåväl, han får hjälp av två män, den ene världens främste lurendrejare, den andre världens främste spelare. De uppmanar vår hjälte – i kryptiska ordalag – att inse att han bara kan vinna mot superskurk-motståndaren genom att först vinna mot den störste motståndaren av dem alla – Mr.Gold.
Vem är då Mr.Gold? Uppenbarligen vet han allt som händer om alla människor, han förlorar inte och han visar sig aldrig. I slutet av filmen Hittar vår hjälte mot alla odds Mr.Gold, övervinner honom och blir därefter så fridfull att han med en enda blick segrar över superskurken. Men vem var då Mr.Gold?
Vårat Ego är det som filtrerar den ‘verkliga’ världen och oss. De flesta anser att vårat Ego är detsamma som ‘jaget’, att den där rösten i vårat huvud som smider planer, planerar, argumenterar, oroar och roar är jaget. I verkligheten är Egot inte annat än en reflektion av alla våra försvarsmekanismer i tankeform, och enligt många filosofer är det dessa försvarsmekanismer – detta Ego – som har skapat alla krig, all girighet och all synd. Egot – Mr.Gold – är helt enkelt vår egen rädsla, och likt vår skugga en solig dag finns tankarna alltid där. Vi fokuserar på denna biprodukt av vår själ på samma sätt som en häst med skygglappar fokuserar på den enda punkt av vägen den ser. ”Är jag omtyckt, är jag accepterad i gruppen, bör jag förändra mig, är jag snygg-nog-intressant-noghändigskötsameffektivroligengodförälder?”
Jag tror Egot är som en flytväst. När vi växer upp – lär oss simma – är det ett hjälpmedel som gör att vi anpassar oss till gruppen och världen på ett acceptabelt sätt. Men vid en viss punkt i livet har man lärt sig simma på ett sätt som gör flytvästen överflödig. Den bromsar och ställer bara till med problem.
Alla bloggar är för mig en reflektion av olika Egon. De är en ventil för att lägga ifrån sig alla tankar som skapas, och likt medicin för själen hjälper bloggar till med att ‘bejaka’ Egot. Mr.Gold – Egot – vill helt enkelt höras, hela tiden och utan avbrott, medan själen – dess skapare, förälder, fånge och motståndare söker efter tystnad. Vi skriver och finner en viss tystnad, en viss frid, men sedan är Egot där igen och pockar på uppmärksamhet. ‘Har jag blivit bejakad, är det någon som lyssnat, bekräftat, förstått’?
Och nu har mitt ego fått sin plats i rampljuset för att bekräfa ditt ego. Skulle du inte skriva denna blogg skulle jag älska dig lika mycket. Jag njuter av att läsa den – även de gånger jag inte skriver en kommentar – men det jag läser är väl reflektioner av de tankar du har för stunden? Lite mental graffiti för att förnöja och roa för din egen skull. Lite balsam för själen. Men jag vet hur Egot låter: ‘är det ingen som läser längre, jag som lägger ner så mycket tid…för deras skull, inte min egen, lite tacksamhet skulle sitta fint.’ Tankar som blir till känslor. Känslor som göder Egot/fyller flytvästen/ger Mr.Gold vinsten.
Fortsätt att skriva. Kärlek/Bror
Du är min guru Daniel, du är underbar!!!!!!
Daniel – yeah! Vilket maffigt svar! 🙂
Även om ingen svarar så har ett antal läst bloggen eller hur? Det är huvudpoängen tycker jag. Inte att det skrivs kommentarer. Ibland kan du skriva inlägg av personlig karaktär som det inte finns något direkt att kommentera men inte desto mindre berör du och ger tankar hos mig som läsare. Det är ju inte en chat typ. Du skriver (av dig)och flera läser, några får säkert nya tankar, någon känner igen sig, någon blir tröstad att det t.ex. är svårt att få egen tid som småbarnsmamma. Att du inte får en kommentar ska inte vara det väsentliga menar jag.
I en grupp med människor som diskuterar ett ämne är det ofta en person som inte säger något men som följer resonemanget intresserat. Den personen kan vara minst lika aktiv som övriga.
Skriv, Lina-Fina, och ta det inte personligt om det inte kommer en kommentar. Gläds åt den/dem som skriver ibland men känn dig nöjd utan kommentarerna också.
Kram
Jag läser! Bara så du vet.
Perfekt!!
jag är här varje dag:)
Jag läser din blogg och är mycket intresserad av vad du skriver.
Jag läser också förstås! Men jag förstår ditt resonemang och hur tankarna går… Den här balansen mellan att ”jag gör det för min egen skull” samtidigt som man ju vill att andra ska läsa! Du skriver så bra och intressant, det är kul att läsa. Det är ju synd om du ska få light-ångest över bloggen (att du inte skriver nog ofta, inte får många kommentarer el vad det kan vara), det är inte bra för kreativiteten och skrivglädjen! 🙂
Keep up the good work helt enkelt!
Kram
Å jag läser också fast jag ligger oftast två veckor efter och läser ikapp för att snabbt ligga två veckor efter igen. Gillar det du skriver och hörde Gullwie kommentera nå’t du skrivit häromdagen. hon tycker också att både du och Sofia skriver så bra.
Haha, läser ho våra bloggar?? Mycket ska man höra innan öronen trillar av (vilket de absolut gör!)