Inom mig bubblar något…

En sak jag ofta drabbas av är kreativitetsångest. Inom mig bor en konstnär, en musiker, en pysslare, en bagare osv osv. Jag har två pianon här hemma, ett svindyrt digitalt som man kan använda för att spela in musik i datorn med, där kan jag skapa vad jag vill nästan och jag kan koppla in hörlurarna när jag inte vill störa familjen. Sedan har vi ett helt vanligt, traditionell piano också som man kan sätta sig vid och spela vad som faller en in. Men…. Det blir ingenting. Digitalpianot lockar mig varje dag, jag ser det och spelar en snutt ibland, men lika snabbt fylls pianopallen av småfolk som vill vara med och skapa:

– Mamma, kan du lära mig en ny sång på pianot?

Och det vill jag ju inte förneka mina barn. Ofta tänker jag att min tid vid pianot kanske är slut och att det nu är barnens tid att utvecklas och lära sig musikens ädla konst. Men så tänker jag också att allt ju inte kan handla om dem, jag är ju trots allt inte död, jag vill också fortsätta utvecklas och lära mig! Jag har ju kanske 2/3-delar kvar av mitt liv! Så jag drömmer om en tid då jag får sätta mig i lugn och ro vid mitt piano, plugga in det i datorn och skapa musik. I samma sekund slås jag av tanken att en trebarnsmamma ju inte kan sitta vid datorn och göra musik, hon ska ju stå i köket och baka bullar och plocka tvätt och städa! Men, jag vill inte bara vara mamma! Jag vill vara mig själv också!

Jag hör ofta vänner säga att de vill göra något kreativt, men att det inte blir av pga tidsbrist, inspirationsbrist och för att det är svårt att komma undan barnen för en stund. Barnen som är som små magneter, värmesökande missiler, de hittar oss vart vi än gömmer oss och att få en stund för sig själv är nästan omöjligt. Så att ställa upp en duk på ett staffli och plocka fram oljefärgerna är bara att glömma… Något ljushuvud skulle säkert gorma:

– Men låt barnen vara med och skapa! Ställ fram 3 små dukar till dem också och låt dem låna färger och penslar och vara med!

Huuuu, jag ryser av bara tanken. Jag brukar ofta låta barnen vara med, vi bakar ihop, de har fått måla väggar med roller och har testat nästan allt de velat, men när man någon gång vill få skapa på sina egna villkor är det bara en stressfaktor och inspirationsdödare att ha dem med. Barnen skapar ju konstverk dagarna i ända, pysslar, ritar, målar och sjunger. Jag vill inte vara pedagog dagarna i ända, vill inte behöva styra upp och organisera och se eventuella faror, fällor och kaosscenarion! Om dom skulle vara med och måla måste man ta följande i beaktande:

– Ärmarna måste vikas upp innan de får färg på tröjan.

– Förkläden måste letas fram och knytas på.

– Instruktioner ang hur mycket färg man ska ta på penseln opch att man inte kan blanda hur som helst måste framföras.

– Instruktioner ang att man inte klämmer på färgtuberna hur som helst måste framföras och vid det här laget har man som mamma hunnit tappa lusten för att måla själv.

Inget av det här fungerar i alla fall, de får färg på sina kläder, på sina händer, under fötterna, de klämmer tuberna på mitten, penslarna blir brunare och brunare och till sist står man där, äntligen ensam, men med ett kaos att reda upp.

I huvudet skapar barnen varsin vacker, färgglad tavla som man kan rama in och hänga på väggen och stolt visa för vänner och bekanta, men i verkligheten blir det ofta antingen en halvtrist streckkombination med lite utkletade färger och 90% vit duk, eller så blir det en blandning av alla färger, vilket blir en stor grå/brun skitklump. Tre dukar som man bara vill ställa undan och som man inte vet hur man ska återvinna. Visst, ibland sker det underverk och barnen får till något riktigt fint, men oftast ledsnar de för snabbt och lämnar halvmålade alster på golvet.

Jag vill så gärna skapa och jag skulle säkert lyckas ordna mig lite egentid för att göra det, med sambons hjälp, eller barnvakt, men nä, det finns fler hinder… Lunch ska lagas, middag ska lagas och jag har inte riktigt ro. En gång i tiden gick jag som orgelelev i kyrkan och kunde sitta timme in och timme ut vid orgeln och spela. En hel dag kunde jag sitta där, utan att varken äta eller kissa och bara spela, spela och spela. Jag minns den tiden med värme, snacka om att få utlopp!! Eller som då vi gick musikgymnasiet och knappt gjorde annat än att spela, jamma, skapa, sjunga och lyssna på musik tillsammans. Men det var då det. Nu har jag min lilla blogg som låter mig skriva i alla fall, ett av mina uttryckssätt som mättar en liten, liten del av det pulserande, kreativa jaget där inne och en vacker dag hoppas jag få gräva mig ut igen och skapa underverk. För livet är inte på långa vägar slut än!

Ett av många, många konstverk barnen har gjort, Klaras katt som hon gjorde då hon var 3 år:

Annonser

6 reaktioner på ”Inom mig bubblar något…

  1. Det här har jag också funderat mkt över! Ett blogginlägg har legat och grott i huvudet ett tag nu, får se om det kommer sen… Alltså jag tror man bara får bestämma sig och köra! (nu pratar jag lika mkt till dig som till mig, märk väl…) En tid när sambon/maken är hemma. Nu ska mamma pyssla/spela/måla själv! Jag tror det kan vara nyttigt för barnen att se också. Tänker så här: man vill väl inte att ens barn, när de är vuxna och ser tillbaka på sin barndom, ska tro att ens hobby var att laga mat, diska, städa och tvätta! Man skulle ju vilja att de sa ”min mamma brukade alltid spela piano hemma” eller ”min mamma brukade ofta måla tavlor” el. dyl. Jag tror inte de dör av att inte få vara med på allt! Någon gång så klart kan de vara det, men man är en egen person med egna behov också, och DET tror jag är viktigt att barnen får känna och uppleva!
    Ok, ska inte skriva det där inlägget här i ditt kommentarsfält… 😉

  2. Haha, man skulle kunna tro att det var jag som skrivit det där!! Men jag måste säga att det hände något från när Einar fyllde ett ungefär och vi kom in i värsta träningsfasen ett tag med bestämda dagar o tider då vi fick åka iväg och rasta våra förslappade kroppar. Då insåg jag att det var ju faktiskt bara att säga till/ fråga /styra upp när och om man ville få något annat gjort så ett tag ”tog” jag mig en timma ibland för att jobba med mitt lapptäcke (som aaaaaaaaldrig kommer att bli klart!!!) t.ex. Nu när julkonserter avverkas på löpande band så turas vi om att få lite övningstid om kvällarna, det är ju iofs också vårt jobb som måste skötas men ändå! Det svåra är nog bara att komma på att man är inte BARA till för barn o familj utan för sig själv också, det ÄR ok att ta sig lite egentid ibland!! Basta!

  3. -som värmesökande missiler , den var bra. Att få göra kul egna saker som att slöjda,måla,gymma,lira,klia naveln och så vidare e ju en effektiv kraft mot gnällighet,bitterhet,missmod,stagnation,digerdöd osv…
    Alla kvinnors rätt! männen vet det redan! hm. Kräv en timmes egentid varje dag eller ta ut två varannan eller varför inte fem timmar på lördag
    Hopp & Lek

    1. Hahahaha, bra där Kenta! Ja, jag ska börja ta ut lite egentid, kanske inte varje dag, kanske inte heller 5 timmar varje lördag, men när det passar och jag känner mig desperat. Men just nu puttrar tunna skivor lax i en sås i ugnen och jag ska fixa pärmos och grönsaker. Gött!

  4. När jag var hemmamamma med småbarn i slutet av 70-talet och början av -80 och det var en vanlig vardag utan planerad längre utflykt eller kompisar som skulle komma, brukade jag lägga ca en timme på förmiddagen, respektive en timme på eftermiddagen där jag var aktiv med barnen (det minns kanske inte barnen men det var faktiskt så). Vi gick kanske gick till skogen eller någon annanstans, bakade, pysslade eller vad vi nu hittade på. Övrig tid sysselsatte sig raringarna på egen hand. Ibland var det tråkigt en stund men de stunderna brukade leda till kreativitet. Naturligtvis fick jag som mamma vara tillgänglig för att hjälpa till med olika saker men på det stora hela fungerade det bra.
    Det viktiga i den kråksången var att JAG mådde bra. Jag hade lagt ned koncentrerad tid på aktiviteter med barnen vilket gjorde att jag inte hade dåligt samvete. Jag tror inte det gick någon nöd på barnen heller. Men där kanske jag har fel?!

  5. Du kan inte ha gjort fel mamma för jag har haft världens bästa barndom. Nästan för bra! Nu vill jag ge mina barn en minst lika bra barndom och det känns inte alltid som att det går att uppnå det. Jag tror det var ett bra upplägg att göra två grejer per dag och resten fick vara ”vanlig” tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s