Social torka.

Det slår mig titt som tätt att mitt/vårt sociala liv är ganska fattigt. Jag som alltid har sett mig som en social varelse, någon som har umgåtts ofta och mycket med många, är nu smått uttorkad…

När hade vi senast middagsgäster? Jo, det var några veckor sedan då mina föräldrar var här (och innan det var det sommar, så typ 4 månader tidigare). Det var såklart jättetrevligt, så varför har vi inte bjudit in några fler efter det? Och när var vi senast bortbjudna på middag? Det kan jag inte ens komma ihåg… Är det så här för alla barnfamiljer, eller är det speciellt vår familj som misslyckas med det här?

Visst, det är relativt ofta folk här, Håkans föräldrar tittar in på en fika ganska frekvent, min bror och hans familj kommer över ibland, någon av mina systrar kikar in eller någon annan som har något ärende, så helt dött är det ju inte, men jag kan verkligen sakna middag med andra vuxna, äta något gott och diskutera intressanta ämnen. Ni vet, då barnen äter, går från bordet och ser en film eller leker med varandra och de vuxna får sitta kvar och prata vuxenprat. Det händer ju väldigt, väldigt sällan. Varför? Vi måste bli bättre på det här, rycka upp oss lite och bjuda in några.

Hur har alla andra det? Det låter alltid som att alla utom vi har ett väldigt rikt socialt liv, middagar hit och dit, resor till fjällstugor med goda vänner, Mallorca med grannarna och adventsbjudningar. Våra helger går rätt fort ändå och innehåller oftast något ”måste” eller något skoj, men aldrig en middag. Det känns både tråkigt och lite, lite pinsamt på något vis.

Det här måste vi ändra på, social torka är en allvarlig sjukdom i mitt fall….

Annonser

4 reaktioner på ”Social torka.

  1. Det här känns igen! Alla andra gör nåt heeeela tiden. Nu råkar det vara så att vi faktiskt är bortbjudna på lördag på glögg, känns amazing! Men annars så är det samma här, vet inte varför? Kan det vara så att mycket energi går åt till hem och barn, så man är trött innan man ens hinner tänka tanken ”middagsgäster”. Men samtidigt hämtar man ju energi från såna tillfällen (tror jag, det var så längesedan). Men ja, som svar på din fråga:samma här.

  2. Nej, men så märkligt. Den uppfattning jag fått är att ni typ alltid har besök eller alltid åker någonstans. Och så tänker jag: osis att jag inte har så många som spontanbesöker mig. Ringer det på dörren så hoppar jag högt av förvåning.

  3. Nämen oj! Säger jag då till er tre föregående talare. Tänkte att ni alltid är bjudna hit och dit, eller har folk hemma titt som tätt. Det kanske är så att det är rätt lika för många… Vi hade en plan förut om att vi skulle försöka bjuda hem några på middag en gång per månad. Det kändes väldigt överkomligt. Men jag tror planen sprack efter typ en månad redan… Vi måste också skärpa oss på den här fronten!
    Det där med spontantbesök är ju också en annan femma. Jag ääääälskar när någon bara tittar förbi sådär, att det inte behöver vara så avancerat. Och jag vet att många också gillar att få besök. Samtidigt gör man det så sällan… rädd för att störa osv osv. Knepigt.

  4. Småbarnsåren får man kanske låta passera utan att ha så höga krav och hopp. Vi satt för nå’n vecka sen hos våra grannar och insåg plötsligt efter middagen att vi satt helt själva runt bordet och att alla fyra barnen var uppe och lekte! Oj, vilken känsa det var! Vi har pratat om detta, att ”tänk när vi kan sitta själva runt bordet och barnen ser på film eller leker själva”. Nu är vi där visst, eller så hade vi bara tur den gången.
    Jag håller dock med om att det är otroligt kul med folk som ramlar in och jag älskar att laga mat när det är fler som ska äta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s