Är det här mitt sista barn?

Håller Joel i mina armar och luktar på honom, han luktar fortfarande bebis. Han är så gudomligt mjuk och len och han stapplar fram på ostadiga ben genom huset. Är han verkligen den sista bebisen jag ska få glädjen att ha? Är han vår grand finale?

När jag fick mina tvillingflickor var jag ju ensam, deras pappa bor långt borta, så jag tog hela ansvaret för de två flickorna. Jag njöt såklart av dem också, men inte på riktigt samma sätt som jag gör nu, med Joel. Jag var tröttare och mer stressad då flickorna var bebisar, så jag hann aldrig riktigt suga in hela deras härlighet till fullo. Att de var två gjorde ju också att jag sällan satt med bara ett barn och riktigt gosade, men visst njöt jag av dem, vi hade det jättebra och kramades alla tre väldigt ofta och mycket.

Efter tjejerna var jag helt säker på att jag inte skulle ha fler barn, jag var så nöjd med att de blev äldre och började klara sig själva och jag insåg inte förrän de var runt 5 år hur pass trött jag var och hur hårt jag ändå hade jobbat med att få allt att fungera som ensam mamma. Att då tänka tanken på att börja om kändes övermäktig! Vakna nätter, blöjor, vara gravid, någon som behöver mig dygnet runt och att aldrig få vara ifred. Nä, det lockade inte. Inte det minsta.

Men min referensram var ju att ha barn som ensam, med två bebisar, jag visste inte hur det skulle vara att skaffa 1 st barn tillsammans med en annan vuxen! Det visade sig vara en helt annan sak! Herre gud, det är verkligen en helt annan sak! Med Joel hinner jag verkligen njuta, jag går på café eftersom jag bara behöver hålla reda på 1 st barn och kan mata honom med lite gröt medan jag dricker mitt kaffe med den andra handen. Jag kan bära honom på ena armen medan jag rör i grytan med den andra, ingen anna bebis sitter i samma stund och gråter på golvet! Jag kan bada med honom, jag ammar honom till sömns, vilken var en omöjlighet att göra med 2 st samtidigt, jag kan ägna mig åt honom då han har en jobbig dag, ingen konkurrens av en tvilling som vill dela famnen. Jag kan göra så många fler saker med honom än jag hade möjlighet att göra med flickorna och jag njuter, njuter, njuter!!!

Men är han verkligen den sista bebisen i mitt liv? Blir det inga fler? Tanken ger mig ett visst vemod och sorg. Men som det känns också som ett riktigt beslut, vi har bestämt oss för att han får bli vår grand finale, grädden på moset. Att vara gravid igen är ingenting som lockar mig, inte alls och föda en gång till känns varken lockade eller njutbart. Nä, jag är färdig med det, nu ser jag fram emot att se barnen växa upp, bli mer och mer självständiga och få tillbaks en liten del av mig själv som jag saknar.

Men just nu ska jag klämma på Joel mjuka ben, pussa hans röda kinder och skratta åt hans härliga leende där fyra tänder skymtas. Jag ska verkligen sova med honom i sängen så länge jag känner för det, skita i vad andra tycker och ammar honom så länge han och jag vill det. Jag ska köra bebisgrejjen fullt ut och maxa det, lukta på honom och lyssna på hans härliga bebisspråk när det väller fram, varför spara på krutet?

Om två månader fyller Joel ett år…