Oundvikligt bloggtema: Advent!

Jag tänkte först vägra att blogga om hur vi gör jul här hemma. Men, hur enkelt är det att stå emot att lägga ut bilder på barnen då de bakar pepparkakor, på julstjärnor i fönstren och julkrubban??

I går var det en hetsig dag. Först tog vi en tur till Ikea, beställde en soffa och åt köttbullar. Alla var på bra humör, men jag kände som jag alltid känner då jag hamnar på Ikea och Birsta city, en aning sur och stressad… Jag längtar alltid dit och jag är ofta ganska lycklig då vi sätter oss i bilen och kör de 4 milen, men efter någon timme vill jag hem igen, då har jag ofta fått nog. Men efter våra köttbullar skulle vi även till Rusta där vi skulle spana in deras utbud av julbelysningar, så jag fick snällt bita ihop, det var ju trots allt jag som hade föreslagit det upplägget vid frukostbordet…

En gubbe som luktade både svett, kattpiss och gammal fylla började fråga mig vad de olika ljusstakarna kostade och jag gjorde ett tappert försök att hjälpa honom, men stanken var så påträngande att jag tillslut sa att en adventsstake kostade 49 kronor fast jag inte hade någon aning. Han tog den under armen och gick mot kassorna.

Vi köpte någon stjärna och även någon annan skapelse till köksfönstret, men sedan sa min ekonomiska sida stopp och jag motade familjen till kassan och vidare mot bilen. När vi väl satt i bilen hörde jag mig själv säga:

– När vi kommer hem och har städat lite kan vi kanske baka pepparkakor!

Barnen jublade och började på en gång planera vad de skulle göra för figurer och vilken glasyr de skulle spritsa på. Jag tittade på klockan och insåg att jag eventuellt hade lovat för mycket men insåg också att det var ett löfte jag inte kunde återkalla, utan måste hålla.

Väl hemma började vi städa och slänga upp fönsterstjärnor och ljusstakar. Klockan tickade oroväckande fort och när jag insåg att vi varken hade ätit middag eller sett bolibompa började jag bli lite stressad, pepparkaksbaket skulle inte kunna börja förrän 19.00 och ungefär vid den tiden brukar Joel vara ganska trött och klängig och tjejerna borde komma i säng tidigt med tanke på morgondagens aktiviteter. Men men, det var bara att köra på och tro på mirakel, kanske skulle vi klara det!

Sagt och gjort, efter pizza och bolibompa satte tjejerna på sig förkläden och vi kavlade och tryckte ut figurer och gräddade och efter en stund stod jag där själv och kavlade, tryckte ut figurer och gräddade. Puuuh, äntligen var degen slut och jag började se ett slut på dagen. Men då kom tjejerna på:

– Julkrubban mamma, vi mååååste plocka fram julkrubban!!!

Jag insåg att det måste göras och inte kunde vänta tills i morgon. Jag hörde det i deras små barnaröster, julen skulle aldrig bli den samma om inte krubban kom fram just idag!! Så jag ställde fram papperspåsen där krubban låg förvarad och sa till brudarna att sätta igång. De fixade och trixade och lekte och grejjade och till sist var den färdig. Joel ville också vara med och plocka i de ömtåliga figurerna, mata djuren med små tussar 30-årigt hösksräp och känna på det millimeterlilla Jesusbarnet, så jag hade fullt upp med att hålla hans små tassar borta, men på det hela gick det ganska smärtfritt.

Ohhhh, tänkte jag, är det sängdags nu äntligen? Och, hör och häpna, det var det! Jag var riktigt trött, en aning less och hade en halvstor stressirritationsknut i magen, så jag tjatade ungarna mot övervåningen och in i sovrummet. De sprang glada i hågen mot garderoben för att klä på sig pyjamaser och kom roat och visade mig att de hade klätt på sig pepparkaksdräkter:

– Du ska låtsas att vi ligger i en jättestor kakburk och att vi är de största pepparkakor du har sett och så ska du äta upp oss!

Neeeeeej jag vill inte, ropade mitt stressade huvud, men mitt julstämningshjärta sa åt mig att ta mig samman, äta upp de små pepparkaksbarnen och göra dem glada. Det var ju trots allt kvällen före första advent… Så, jag och Joel åt oss mätta på två enorma pepparkaksbarn innan vi stupade i säng, mätta och nöjda. Barnen somnade med skratt i kroppen och jag sneglade ut genom sovrumsfönstret innan vi drog ner rullgardinen. Snöflingor yrde vilt omkring och jag kände någon sorts julefrid.

Annonser

16 reaktioner på ”Oundvikligt bloggtema: Advent!

  1. Tålamod är ditt andra namn!
    Du är barnens hjälte! Idag lyckades jag åstakomma 1 pyssel med Alice. Vi gjorde sånadäringa paketrosor, av tidningspapper. Blev väldigt fina! Men Alice är som mor sin, går det inte bra från första stund, då vill hon gärna ge upp, men då försökte jag peppa henne (med en lite strängare röst) att man måste kämpa på, man ska inte kunna allt på en gång (precis de ord jag fick höra under min uppväxt av mor min). Hon fortsatte och blev till slut jättenöjd med resultatet. Nu närhon låg i sängen och vi skulle ha ”pratläggning”, skulle vi berätta vad det bästa med helgen varit, det var inte julskyltning, utan det var pysslet med mamma som slog högst!

    1. Toppen Jämpa!! Visst är det sjukt att man säger samma kommentarer till barnen som vi själva fick höra som barn. Jag kör ibland med den klassiska ”tänk på de barn som inte har någon mat alls, tex barnen i Afrika!”…

    1. Men… Karin sa att den jag har är från mormor och morfar, så vems krubba är det jag har då?? Har Karin snott den? Jag minns att vi hade den under uppväxten i Vike, men vart kom den ifrån innan dess??

  2. Angående julkrubborna –
    Jag tror att jag kan reda ut det hela. Morfar gjorde flera julkrubbor, åtminstone 3 stycken. De hade en själv, jag och Karin fick var sin. Den de själva hade, den fick Jenny. Min julkrubba har Ellinors familj fått. Lina, den du har är säkert den Karin fick av mormor och morfar.

  3. Den krubban minns jag. Åh vad man lekt med den.
    Jag har köpt en egen krubba. Jag hittade den i Venezuela och blev förälskad. Räknade lite fel, men kunde inte ångra mig när jag stod i kassan och skulle betala, så jag har en sjukt dyr julkrubba. Eller egentligen var det bara gubbarna till krubban som jag köpte i Venezuela, själva krubban är köpt på Erikshjälpen för en tia. Det kompenserar kanske de dyra gubbarna en aning…

  4. Åh, vad du är min idol! Vet att jag sagt det många gånger, men du måste ju vara världens bästa mamma. Jobbar emot känslan av att vara värdelöst tråkig i jämförelse. Jag som inte än bakat pepparkakor sen jag fick barn och resonerar att de är så små att de komemr tro att de har traditioner vi alltid gjort, även om vi börjar nästa år. Men dina barn är ju bara två år äldre och har redan koll på traditioner.. Måste nog skärpa till mej lite ändå.

  5. Blir förresten också enormt nostalgisk av att se krubban och figurerna. Härligt att de finns kvar i släkten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s