En dag i taget.

Ni får hänga med i många svängningar då det gäller mig, jag vet. Jag är spretig och jag är öppen med mitt inre, men jag vet inget annat sätt, så har jag alltid varit. Det upplevs nog ganska konstigt ibland, av vissa. Alla är ju inte så, har jag märkt. De flesta håller sina tankar, känslor och problem inom en snävare krets än jag och jag kan ibland tänka att det skulle vara skönt att göra så, men det är bara att lägga ner, får så kommer det inte bli. Jag måste få dela med mig, på vinst och förlust.

Nu tänkte jag blogga om vad jag går igenom just nu, för om det är något jag måste skriva om är det just detta. Jag har en svag förhoppning om att det kanske kommer hjälpa. Både mig och kanske någon annan.

På ganska kort tid har en ångest tagit plats i mitt inre, en gnagande oro som jag vaknar med, jobbar med, hämtar barnen med, lagar middag med och somnar med. Varje kväll hoppas jag att jag ska vakna utan den gnagande känslan, men den har hittills varit med, varje morgon. Den försvinner ibland då jag står och pratar med någon trevlig, gör något roligt eller då jag kramas med barnen, då glömmer jag bort känslan för en stund.

Först trodde jag att det var PMS, men den brukar försvinna efter några dagar, vilket detta inte har gjort. Så, nu försöker jag reda ut vad det handlar om, vad är det som gör min kropp och själ så förvirrad? Jag kan börja med att beskriva hur det känns.

Det hettar om huvudet och kliar i huden, jag har ont i nacken och ryggen. Det kryper i hela kroppen, som att jag var laddad med ström. Jag har svårt att le, känner mig bortdomnad och känner mig lättrörd….

Vart kommer detta ifrån? Här kommer några vilda gissningar:

Gammal rädsla och sorg:

– Som barn var det stundtals ganska tumult, det har jag redan skrivit om och jag har fått till mig, via en terapeut, att har man blivit riktigt rädd som barn, hamnat i situationer som har skrämt/traumatiserat en på ett eller annat sätt så kan man hårdna som person, vilket han säger att jag har gjort. Jag är mjuk på många sätt, men han har helt rätt, jag har byggt upp en hård sida där man inte får gråta, det är fjantigt med gnäll och jag har svårt för mjuka/mesiga sidor hos andra. Bara genom att den här terapeuten har påpekat detta och fått mig att förstå att jag måste mjukna har fått mig i obalans. Han påstår att jag måste ta hand om den där rädda, ledsna flickan från förr, behandla henne mjukt och göra snälla saker mot henne, inte stänga in henne i mörkret och låta henne fortsätta vara rädd, ledsen och ensam. Jag måste också låta andra ta hand om mig, krama mig, säga snälla saker till mig, komma nära mig. Jag har svårt med det, jag backar, ryggar undan, skakar av mig kramar och tjurar på i ensamhet. Jag får ont i ryggen, nacken och hela kroppen och jag stänger människor ute, som jag egentligen vill ha inne.

Jag är präglad att klara mig själv, ända sedan jag var väldigt liten. Mamma var en fri själ, vilket drabbad mig och min bror. Vi var ofta ensamma, fick göra mycket själva alldeles för tidigt och det satte sig i ryggmärgen. Jag tjurar på med detta och jag kan inte sluta. Det handlar inte om att jag tvivlar på andras kapacitet, utan det är ungefär som att gå, eller blinka, eller svälja, jag bara gör det. Nu menar jag inte att jag bär alla möbler själv, eller alltid handlar, eller klär på barnen, så var det mer förr, nä nu handlar det mer om känslomässigt. Jag delar inte med mig av mig själv, hur konstigt det än kan låta. Jag visar mig aldrig svag, låter aldrig någon ta hand om mig/se mig. Ibland känns det som att jag skulle vilja ligga i sängen och gråta en stund och skicka sambon till lekparken med barnen, men jag är av karaktären att jag dammar av mig smutsen, kliver ur sängen och drar på mig förklädet (metaforer). Sedan är det bara att tuta på, jobba på, stoppa undan. Jag hör ju själv hur det låter, måste man verkligen vara så förbaskat rejäl hela tiden? Jag har gjort detta sedan jag var ca 4 år gissar jag. Tagit på mig en stark dräkt för att kunna ta omvärldens tryck och den dräkten sitter fortfarande på fast det inte längre behövs.

Undantryckta behov:

”Jag har förlorat mig själv, nu är jag bara mamma” har jag hört folk säga och nu säger jag detsamma. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är en mamma, det är min favoritroll i livet, men mer då? Den fasen har jag kommit till, ”Vem är jag?”-frågan snurrar i mitt huvud. Jag är en kreativ, musikalisk och konstnärligt lagd person, jag tycker om att skapa, dansa, spela, sjunga och vara tillsammans med mycket folk. Vart har allt detta tagit vägen i mitt liv? Att gå mellan dagislämningar, jobb, coop, spisen, läxhjälpning, läggning och att sova räcker inte, det blir för tråkigt för mig, jag blir otillfredsställd och rastlös…

När jag var yngre spelade jag orgel under en tid, jag kunde sitta i kyrkan en hel dag och öva. Jag glömde bort att äta och kissa, jag blev kall och stel, men det bekom mig inte, jag blev lite smått paralyserad. Jag tänkte inte på något annat än spelandet då jag övade, det var meditation på hög nivå. jag behöver sådana vattenhål, få fördjupa mig i något, hitta tillbaks till det som får mitt inre att jubla! Musik, där har jag min stora hobby och den måste få mer plats. Får den mer plats får negativa tankar och rastlöshet mindre plats och jag får balans, hoppas jag.

Gammal stress och nederlag:

När jag stängde restaurangen blev jag så tom. Jag var oändligt  trött och stressen, som hade legat som en knut i magen, sipprade ut i hela kroppen. Jag kände mig lättad över att slippa jobba mer, men ledsen över att det sket sig. Jag kände mig också misslyckad och hade svårt att gå ner på stan och se alla företag som klarade sig. På facebook fortsatte allt som vanligt, jag fick fortfarande inbjudningar till företagsträffar och såg hur mina företagande vänner tackade ja och träffades på olika möten och luncher. Jag stod på sidan, utan ett företag i ryggen. Visste inte vem jag var längre, kände mig liten och ensam på något vis.

Stressen som sipprade ut i min kropp + stressen från uppväxten + undantryckta behov = sorg/ångest/vanmakt.

Jag får fortsätta skriva då jag kommer på mer. Jag har bestämt mig för att må bättre, men det är lättare sagt än gjort. Skrivandet får bli en av många ventiler. Läs om ni vill, låt bli om ni vill, jag skriver för min egen skull.

Annonser

Jordens varande.

Barnen sitter och tittar på en film om dinosauriernas tid och man får se hur jorden tros ha sett ut för 152 milj år sedan. Jag frågar barnen om de kan fatta hur lång tid det egentligen är, men såklart har de svårt att greppa det, precis som jag.

Då var jorden en enda stor landmassa, torr och bränd, knappt något vatten och extra härdiga ödlor gick omkring. Med tiden har det tillkommit mer vatten och grönska, landmassorna har spruckit och bildat kontinenter och olika arter av dinosaurier har tillkommit, andra har dött ut, allt på grund av de olika förutsättningar som har rått.

Jag började fundera på jorden och att vi faktiskt bara är ett kapitel här. Vår tid här är, i mänsklig form, är ju faktiskt väldigt kort och då menar jag inte för den enskilde individen, utan för mänskligheten som art. Vi är också bara en art som passerar, på väg mot nästa sort. Jorden förändras ständigt, några miljoner år i taget kanske den är sig lik, men vår tid här spelar nog egentligen ingen större roll.

Moder jord bryr sig inte ett skvatt om att vi tassar omkring med våra små fötter här, att vi har ångest över vikt och pengar, bråkar med våra makar, får dåliga betyg i skolan osv. Hon hänger stilla i rymden, bland andra planeter, stjärnor och himlakroppar och hon är, precis som vi, en ganska liten och betydelselös skapelse. Hon kommer torka ut igen, genomgå en och annan istid, vi människor kommer dö ut och även de flesta djur vi vet om idag. Hur smarta vi än är, hur mycket vi än försöker styra den här jorden så är vi ändå bara en suck, ett andetag i moder jords livscykel. Visst, vi snabbar på den nedbrytande processen genom vårt ansvarslösa sätt att förvalta vår tid, vi gör det svårt för oss själv och för att varar så smarta är vi väldigt osmarta.

En deppig tanke, jag erkänner, men samtidigt är den bra för mig, den ger mig perspektiv och jag förstår att vissa saker egentligen inte spelar någon roll.

 

Här någonstans är vi…

 

 

Välja och vraka…

Jag gick just ut på gräsmattan i vår trädgård och lämnade lite gammalt bröd och en skål med lax som vi aldrig hann äta upp. Tänkte att alla fåglar som har ungar att sköta om kunde bli glada för lite service!

Jag gick in och ställde mig, med kaffekoppen i handen och tittade ut genom fönstret där måsar, kajor och skator började cirkulera ovanför mathögen. En lite kaja var först, travade fram och tog en stor bit bröd som han, eller hon, snabbt flög iväg med. Sedan dröjde det inte länge innan det blev full huggning där ute, måsarna med sina stora vingar som försökte jaga bort de mindre skatorna och kajorna som helt kaxigt bara stod stilla bredvid och betraktade.

Då slog en tanke mig. Om hur vi människor väljer och värderar. Jag har hört många som har sagt saker i stil med:

– Här lägger man ut fågelmat till småfåglarna också kommer de stora måsarna och skatorna och tar det!

Många försöker hitta lösningar för hur man ska göra så att det är småfåglarna som ska få maten och hålla de större fåglarna borta. Det samma gäller när vi ska värdera andra av naturens skapelser. Som blommor. Vi planterar tulpaner, men ska till varje pris ha bort maskroserna. Skilla, denna ljuvliga lilla blå blomma är ett dilemma för många, som man jagar med gräsklipparen och försöker döda med gift, den värderas inte högt, men blåklinten, som är i samma storlek och färg, är en ynnest att hitta.

Det samma gäller även hur vi värderar människor. Tänk dig att du strosar runt på stan en varm sommardag. Du hör folk prata med varandra och helt plötsligt hör du några diskutera på irländska, eller franska! Visst blir man glad? Och känner att det är lite spännande, tar oss bort från Sverige en liten sekund? Tänk dig sedan samma situation, du på stan, i solen, och så hör du några diskutera på arabiska, eller romani. Då blir nog de flesta lite irriterade och kanske rädda. Och det kan man ju förstå på ett sätt, det har varit mycket oroligheter där de språken har varit inblandade, men det har det också varit där man pratar franska och irländska.

Vi är så snabba att bestämma vilka fåglar, blommor, människor som är vackra, tilltalande och som får vara ibland oss och vilka som till varje pris måste bort. Det är en egenskap vi borde försöka jobba bort, det liknar lite smått en diktatur.

Det finns oändligt många exempel på det jag just har försökt sätta fingret på. Hur vi väljer varor i butiken, vilka barn som bör skyddas från vilka i skolan, vilka människor som förtjänar ett leende och vilka som inte gör det.

Det är en utmaning att jobba med detta hos sig själv. Jag gör det ständigt och ibland lyckas jag bättre än andra gånger. Därmed inte sagt att jag måste tycka om alla, men jag har inte rätt att sätta mig själv över en annan människa i rang, inte heller har jag rätt att rangordna våra vackra fåglar, djur eller barnen i tjejernas skola.

Jäkla fuck!

Ok, kanske väl hårda och fula ord, riktigt så arg och upprörd är jag inte, men för f-n, helsikes piss också!

Att acceptera min kropp går bara sämre och sämre, det finns ingenting jag hatar så mycket som när kläder sitter tight, byxor som skär in i midjan och tröjor som korvar sig. Jag ser höggravid ut och jag ser att folk spanar på min mage och funderar över om dom ska våga fråga.

Min spegelbild ger mig inget hopp, där stirrar en fet hagga tillbaks, formlös och klumpig, med hår av dålig kvalité och begynnande rynkor. För varje dag som går blir jag bara tjockare och tjockare, vågar inte längre väga mig och undviker att prova byxor som jag vet kommer bekräfta det jag redan vet, att de kommer vara åt helsike för små!

Jag går under, jag kan inte bara gå omkring och känna såhär, känner mig som ett rastlöst djur i bur som irrar fram och tillbaks, fram och tillbaks med jagad blick. Jag går på stan och provar kläder, vill hitta slappa brallor som hänger lite soft, men alla ser ut som leggings då jag tar på dem. Jag ser i bild i huvudet hur jag vill att kläderna ska sitta, men verkligheten är hård och jag är rädd att andra som har likadana byxor ska tänka:

– Mäh! har inte jag likadana byxor hemma? Finns de som leggings också?? Mina är ju supersladdriga!

Min självbild är skev, jag har ingen aning om hur jag ser ut längre. Är jag fet? Mullig? När folk ser mig, reagerar dom då? Tänker:

– Shit, tänk att se ut sådär…..

Eller:

– Hon skulle säkert kunna vara rätt söt om hon inte var tjock…

Eller är jag fortarande i den tjohetsnivån att andra inte bryr sig/reagerar?

Jag tänker på många sätt som en missbrukare, som ständigt värdesätter sitt eget värde utifrån andra uppfattning och som hatar samma sida hos mig själv som jag vill älska. Jag äter inte som en missbrukare, vräker inte i mig fel grejer, men det är mycket som triggar igång mig och gör att jag tänker att jag ska skita i alla regler och äta som jag själv vill.

När en alkoholist har blivit en nykter alkoholist är det nolltolerans som gäller, inte ens lättöl, inget inget inget! Smakar han/hon på en klunk är karusellen oftast igång igen. Alkohol är rimligt lätt att avstå, det står inte på middagsbordet varje eftermiddag, står inte som ett alternativ till kaffet varje morgon och finns i varje kollegas glas på lunchen. Det kan gå flera dagar/veckor utan att man frestas, har man bara rätt inställning och driv så går det bra. Mat däremot, det måste du äta och välja.

Jag har ju insett att det är kolhydraterna som är mitt problem, smakar jag av en bechamelsås som innehåller vetemjöl kan jag knappt sluta smaka. Jag älskar kolhydrater och det finns ingenting jag kan längta efter så mycket som en nybakt macka, pasta eller jasminris. Sådan har jag varit hela livet och förmodligen kan jag vara så resten av livet också.

Lchf har varit en lugn och harmonisk plats för min kropp, där finns inga kolhydrater och när väl suget har gått över har jag landat på en härlig platå, där kroppen har känts tillfreds med det den får och nästan aldrig skriker efter något. Lchf passar mig väldigt bra.

Idag var jag och min sambo med barnen på ett köpcenter i närheten, strosade omkring och köpte några småsaker. Jag kände byxorna runt midjan hela tiden och såg mig själv i olika skyltfönster och trots att jag hade lovat mig själv att inte ge mig in i någon diet hör jag hur jag säger:

– Vi borde verkligen börja med lchf igen, jag pallar inte att fortsätta gå upp i vikt….

Min sambo svarade att det bara är att säga till då vi kör igång så är han redo. Jag genomgick en svår inre kris, vad håller jag på med? Har jag lurat in mig själv i en fälla? Vad ska jag göra?? Visst, äta midre och motionera, I know! men försök få en alkoholist nykter genom att säga till honom att dricka bara lite varje dag, det kommer inte gå, helt omöjligt!

Min pappa är alkoholist och det räcker med att han känner lukten av alkohol för att hans hjärna ska börja övertala honom att köra ett race. Skulle han dricka lite öl varje dag skulle han supa ihjäl sig på nolltid, jag skulle aldrig få se honom nykter igen. Jag är likadan, man kan inte ge mig rådet att minska portionerna, min hjärna har makten över mig och kolhydraterna har makten över min hjärna.

Fasen, jag blir galen, jag hatar verkligen det här. The fight of my life!! Jag vill vara en smal person, NU!!!!!!!!!!!! Fuck…..

 

Dagliga prövningar….

Att lära sig att tycka om sin kropp går inte över en natt, det kommer ta sin tid. Huvudet utsätts hela tiden för prövningar, tillfället att hata kroppen istället för att gå i rätt riktning, men istället för att brytas ner av olika situationer kan man ju se det som tillfällen att stärkas! Jag har ett exempel:

Duschen…..

Redan innan man verkligen duschar så ska man klä av sig, i ett badrum där det, så gott som alltid, finns en stor spegel. Vissa dagar gör jag allt i min makt för att inte se min spegelbild, jag klär snabbt av mig och står hela tiden med ryggen mot spegeln, kliver sedan in i duschen och drar för draperiet. Andra gånger klär jag av mig och bara råkar möta mig själv i spegeln, innan jag hinner värja mig och allt som oftast är det som en smäll på käften. Jag ser inte ut som jag gjorde för 15-20 år sedan, det har hänt mycket och det är en utmaning att inte slänga något hårt i spegeln så den krossas. Det är som att få en tung, blöt filt kastad över sig, solen går ner, humöret också….

MEN!

Jag har gjort en ny vana av detta, jag ska programmera om mig själv ser ni! Nu klär jag av mig, ibland hoppar jag rakt in i duschen utan att titta på mig själv, men de gånger jag möter min spegelbild så försöker jag hitta det jag fortfarande tycker om med mig själv. Jag tittar på mig själv ur olika vinklar och hittar jag en vinkel som fortfarande blir för jobbig så väljer jag en mer smickrande vinkel och tittar på mig själv en liten stund. Negativa tanker kommer hela tiden, de är absolut inte borta, men jag puttar undan dem. Om jag tänker ”jag ser ut som en fet kärring” så försöker jag omvandla det till ”Jaha, är det så här jag ser ut, ok, då vet jag”. I framtiden kanske jag till och med kan tycka att jag är vacker, men fram tills dess ska jag anstränga mig för att inte fokusera på det ”fula”.

Väl inne i duschen är det lätt att hitta fel efter fel, valk efter valk, veck, bristningar och andra ”skönhetsfel”, men där har jag hittat ett bra mantra. När jag känner på mig mage och blir ledsen över att den inte är platt, inte ens nära, så börjar jag tänka på mina fina barn. De har legat där inne, en gång låg det två samtidigt där inne och det är inte konstigt alls att magen ser ut som den gör. Den är ett minne, en påminnelse om ett mirakel och det är otroligt att det har fungerat!

När jag tvättar mina armar blir jag ledsen över att de är så kraftiga, jag har aldrig velat ha kortärmat eller linnen, jag hade kraftiga armar redan som barn. Nu är det mycket fett på dem, men även när jag var som magrast, när jag var i 13-årsåldern, hade jag rejäla armar. Nu försöker jag vara tacksam för mina armar, som orkar så mycket. När jag var ensam med mina tvillingar var det mycket att bära, alltid två bebisar, kassar med mat, stor och tung vagn. Även nu orkar de bära barnen, som nu är tre stycken. Jag har alltid varit stark, klarat mig själv och mycket är mina armars förtjänst! Även benen, som inte är långa och smäckra har tagit mig igenom livet, fötterna är för breda, men tänk vad de jobbar hela dagarna, de är fantastiska! Breda eller smala, de är en viktig kroppsdel som förtjänar sköna skor och omtanke.

De svåra bitarna är ryggen och rumpan, det är en utmaning att hitta positiva mantran för dem. Min rygg mår inte alltid bra, inte sedan jag började som kock och sedan även blev gravid med tvillingarna. Jag återkommer då jag hittar hyllningen till baksidan av mig själv….

En annan sak vi kvinnor ska tänka på är biologin, vi är inte skapta att se ut som män, vi är gjorda för att lättare lagra fett och östrogenet hjälper till att hålla fettet krav som vi samlar på oss.

Men men men, det är fortfarande jobbigt. Jag har inte lärt mig acceptera min kropp ännu, men jag är närmare än jag var för två veckor sedan och det är jag glad för. Skulle jag hoppa på någon diet nu så gör jag det av fel anledning, då är det ett steg ur desperation och det har jag redan gjort så många gånger. Av panik över min egen kropp har jag testat allt, men jag tror inte jag kommer i mål förrän jag har lärt mig leva med mig själv hur jag ser ut nu. Harmoni är min melodi och att jojo-banta är INTE harmoni, varken för själen eller kroppen.

Jag ska vara tjock!

Jag har inlett ett projekt som jag väljer att kalla ADS! och som går ut på att jag ska lära mig att acceptera mig själv.

Jag har ju jojobantat hela mitt vuxna liv och var, tills för några dagar sedan, beredd att göra det livet ut. Det brukar leda till viktnedgång, sedan skiter det sig och så ökar jag i vikt igen och kommer tillbaks dit jag började och lite till. En klassisk metod som många känner igen.

Sist jag gick ner i vikt var det med lchf, vilket är en bra kosthållning, men att leva med den varje dag, livet ut kommer jag inte klara av, tyvärr. Så, jag kom på en ny metod: ADS, acceptera dig själv!

Det kommer ta tid, jag kämpar för att ändra mina tankebanor, de sitter hårt, men det ska gå. Alternativet är att hela mitt liv går ut på att undvika se på mig själv i spegeln, hata min kropp i tron om att det inom mig bor en smal person. Jag tror många tänker så, att man egentligen är en smal person som har blivit tjock och som till varje pris måste bli smal igen, vilket jag inte tror är fallet.

Jag kan inte sträva efter att se ut som då jag var 12 år, för då var jag smal. Jag var hyfsat smal fram tills jag var i 20-årsåldern, då jag blev sambo och flippade ur. Sedan dess har jag sakta ökat  och ökat, vilket egentligen är skit samma, för jag har kommit på att det är helt sjukt att lägga allt fokus på hur jag ser ut, vad spelar det för roll????

Av allt jag är, en bra mamma, en bra kompis, en bra arbetskamrat, en kreativ kvinna med ett stort hjärta och omtanke om andra så har jag alltid haft svårt att se det pga att jag har haft fullt fokus på att inte vara tjock, för då passar jag inte in och känner mig ful och dum. Det är helt sjukt, snett och jag vill inte mer, jag vill få njuta av den vackra sidan av mig själv, formerna får jag leva med och till och med dem måste jag börja tycka om! Mina barn tycker jag är mjuk och trygg att kramas med, min sambo tycker jag är vacker och om det inte hade varit för idealen i samhället så hade jag nog trivts med mig själv!

Vad är viktigast i livet egentligen? Jag vill jobba med mitt inre, hjälpa andra och fokusera på det som faktiskt är viktigt, fettet på magen och rumpan får hänga med, jag ska unna mig själv att sluta jämföra mig med andra och jag ska visa mina barn att jag älskar mig själv och att även de ska älska sig själva, oavsett ytan. Det är hur de väljer att leva sina liv och behandla andra som det är värde i.

Det är inte lätt, jag lovar, jag får fortfarande påminna mig själv om vad jag håller på med då jag ser mig naken i spegeln med både ilska  och hopplöshet över min rultiga rumpa och min tjocka mage, men sedan tittar jag mig själv i ögonen istället och tänker ”Det är ok Lina, det gör inget, det är oviktigt!” och då känns det faktiskt bättre. Sakta men säkert kommer det bli bättre och bättre.

Alternativet är att jag trycker ner mig själv, föraktar mig själv och inte tycker om mig själv, vilket jag inte orkar göra mer. Livet är för kort och viktigt, det finns annat att fokusera på och jag tänker inte låta mig själv hindra mig själv på det här viset. Jag vill dö med känslan av att jag gjorde rätt val, älskade mig själv och levde ett harmoniskt liv.

Jag är vacker, ni är vackra, insidan är det enda viktiga. ADS for life!

Morgontankar….

Jaha, då sitter jag här, arbetslös, företagslös, men allt annat än håglös!

Sedan vi tog beslutet om att ge upp restaurangen så har jag blivit människa igen känns det som, jag känner helt plötsligt igen mig själv, det är ju såhär jag brukar känna mig! Glad, glimten i ögat, fridfull, lycklig! Under hela företagsresan har det legat som en blöt filt över glädjen. Glädjen har funnits där, men den har haft en bitter bismak som har gjort den avtrubbad och osann. Jag förstod inte riktigt det förrän nu, när det är över.

Jag skäms för att säga det, när folk frågar hur jag mår och oroar sig för mig, men jag mår så himla BRA!!!

Mitt kortaste blogginlägg ever, men så kan det vara ibland! Ha nu en toppendag allihopa, visa varandra riktigt mycket kärlek, då blir allt så mycket bättre! Over and out.

 

Visst, jag erkänner…

Idag mår jag inte bra, jag känner mig irriterad, stressad och obalanserad. Det som i grunden är psykiskt blir fysiskt, ryggont, nackont, domnade händer och huvudvärk. Jag önskar det var bara en dag, något som går över och sedan inte kommer tillbaks förrän om några månader eller år, men den här känslan jag har, som jag bär på, den kommer mer och mer ofta.

Jag vet vad det beror på, det beror på företaget. Hur mycket jag än tycker om att vara entreprenör så tar det knäcken på mig. Det är svårt att förklara, jag förstod inte innan hur jobbigt det skulle vara. Jag vill verkligen orka med, vill vara stark och någon att se upp till och imponeras av, vara en egenföretagare som bygger upp ett starkt och vinnande företag som bara blir större och större, rikare och rikare, men….

– Ge det tre grisår, då du jobbar som en jude, utan lön, slit järnet och finns ni fortfarande kvar då så har ni ett starkt och vinnande företag!

Tre år???? Jobba som en gris, ingen lön? Hell no, jag vägrar! Är det meningen att jag ska behöva jobba alla pass själv, gratis för att företaget ska överleva? Jag fattar inte, varför ska egenföretagare utsättas för detta öde? Jag som ger andra chansen till anställning och ger Härnösand ett nytt spännande företag som charmar våra turister och skapar en ny vibe i stan, ska jag bjuda på det?? Jag är oförsäkrad, samlar inte ihop med någon pension, grundar inte för någon a-kassaersättning och tar dyrbar tid från min familj, jag vill också kunna leva!

– Det kanske du borde ha tänkt på INNAN då startade företag! Kraxar säkert en och annan, men jag köper inte det. Visst, jag har ju hört det förut, att det tar tid innan företaget verkligen är starkt, men hallå… Jag har snart haft restaurangen två år och jag känner mig helt enkelt trött, trött, less, less och vet inte om jag orkar kämpa.

– Ni får inte lägga ner, jag ÄLSKAR Mormor Hilma och ni bara FÅR inte försvinna!!!

Det får vi ofta höra, jag blir alldeles grinfärdig, vill inte göra någon besviken, vill inte förstöra, ta bort något som många tycker om. Jag får förbaskat dåligt samvete, kommer man hata mig? Hur kommer andra se på mig om jag inte orkar?

Jag känner mig dålig och svag, varför orkar inte jag? Vissa driver företag år efter år efter år efter år, drar in pengar och överlever, men inte jag. Jag blir less, trött och deppig, får det inte att gå runt och kan inte älska min verksamhet som jag borde.

Alkoholen har fått en betydande del i mitt liv, ett glas vin på kvällen för att slappna av, låtsas att jag är ledig och fri, som att lite luddig hjärna skulle hjälpa. Mat är också en tröst och metod att låtsas att allt är på topp, att äta något gott gör mig lycklig. För stunden.

Både alkoholen och maten gör mig bara ännu mer stressad och nedbruten. Att öka i vikt, känna sig ful och klumpig, veta att man inte klarar av att behörska sig och inte får till det på den fronten heller trycker ner mig ännu längre i den mentala misären. Vad är det för fel på mig?? Varför kan jag inte bara klara av det jag tar mig för?? Jag är superstark i början, drar igång, med besked, får det att funka, succé!! Men efter ett tag dalar jag, orkar inte driva vidare det jag började, skiter i allt och hamnar på noll igen. Bekräftar den gamla känslan av att vara värdelös, en som inte klarar det, med dålig karaktär och svag vilja. Det definierar mig, jag tror på det själv, att jag är en sådan som inte klarar av att slutföra.

Andra går ner i vikt, når sin målvikt, börjar träna, tränar till ett maraton, springer sitt maraton, klarar det! Jag läser om det på facebook, vill skrolla förbi, men hinner se ändå, bilder på starka kroppar, muskler, smala midjor, resultat på viktminskning. Imponeras och avundas.

Jag tröstäter, dövar sorgen från alla möjliga faser. Mammas död, pappas ointresse av mig, Matildas sjukhusvistelse, livet i allmänhet. Jag som egentligen älskar mitt liv, med barnen, familjen och alla jag har runt mig. Ändå är det tungt just nu. I alla fall idag…..

 

Så här är det:

Hej, jag heter Lina Bergström och jag driver tillsammans med Ulrika Åsander ett företag i Härnösand, Sverige. Hur mycket jag än älskar vårt fantastiska företag så äter det upp mig, jag mår inte bra och behöver dela med mig av min frustration. Här kommer lite info om Mormor Hilma, café & restaurang:

Mormor Hilma är namnet på en restaurang/café i Härnösand. Ett mysigt och bohemiskt ställe som serverar vällagad mat, gjord av ekologiska råvaror och svenskt kött, ofta krav-märkt. Mormor Hilma är välbesökt, populärt och bjuder på livemusik varje fredagskväll, inom allt från visa, jazz, klezmer och annat. I kakmontern hos Mormor Hilma finns det läckra bakverk, allt bakat på ekologiska råvaror, kravmärkta ägg och en rejäl dos kärlek. I restaurangen/caféet finns sitter både medelålders advokater, 16-åriga gymnasieungdomar, ensamma och sällskapssjuka pensionärer, snickare, musiker, läkare, studenter, småbarnsföräldrar och ja, you name it, så gott som alla på paletten finns representerade.

Allt låter bra, allt ser bra ut och i hjärtat är allt bra, men i verkligheten är Mormor Hilma ett sjunkande skepp. Ett företag som redan i begynnelsen bestämde sig för att arbeta 100% lagligt, inga svarta pengar, inget fusk och inget lurendrejeri. Restaurangen startades med ambitionen att tillgodose människor med mat utan tillsatser, utan kött från djur som fraktats över världen och behandlats utan värdighet, utan besprutade grönsaker och med personal som behandlas värdigt och har kollektivavtal. Allt skulle gå rätt till och allt skulle kännas rätt i hjärtat. Men det går inte, det funkar inte.

tankar

Jag sitter här och funderar över vad som är problemet, vad är det som gör att vågskålen tippar över? Kostnaderna matchar inte intäkterna vilket i längden innebär att rutschkanan utför går fortare och fortare. Vi klättrar och klättrar, kämpar oss upp på ett berg gjort av sand. Några steg uppåt för att sedan rasa nedåt, återigen klättra, i ett försök att nå lite längre denna gången, men för att rasa nedåt igen. Vi svettas och sliter, försöker kasta oss upp, slinga oss upp, smyga oss upp, men det går inte.

Jag försöker lista ut hur det är tänkt att man ska klara det, hur är det tänkt att en privatägd restaurang i en mindre stad i Norrland ska överleva. Vi gör allt rätt, följer lagen, gör som myndigheterna säger, betalar skatt och ger förbaskat mycket till samhället, vi försöker inte blåsa någon, utnyttjar inte systemet och vi försöker på alla sätt se till att vi inte försämrar världen, utan istället förbättrar den.

Vi, min kompanjon och jag, ser på varandra med frågande blickar, vad ska vi ta oss till? Sorgen över att det inte går ihop ligger i luften och vi försöker desperat hitta lösningar. Skatten kan vi inte förhandla med, den ligger konstant på mellan 80 000 – 140 000 :-/ månad, lönerna är nödvändiga, klart våra duktiga anställda ska ha betalt. Råvarorna är fina, reko och bra, kostar ofta dubbelt så mycket som våra konkurrenters, men vi vill verkligen inte kompromissa på den punkten. Hyran kostar oss ca 30 000:-/månad och sedan är det en rad andra kostnader. Sammanlagt kostar Mormor Hilma ungefär 300 000 att driva runt varje månad, pengar som då också måste komma in. Vilket det inte alltid gör…

Ska det heller inte gå att driva företag parallellt med att driva familj?

Det finns dock hopp, turisterna kommer och räddar sommaren, vi får beröm, komplimanger, det fotograferas och surras, tempot i köket snurras upp, vi får svårt att hinna med, men det ger äntligen lite klirr i kassan. Klirr som snabbt slukas av skulder och fakturor som vi ligger efter med. Vi skulle behöva mer personal, men har inte inte råd, skulle behöva bygga om och renovera, men har inte råd. Behöver nya kylar i köket, nytt stekbord, men vi har inte råd… Lön har vi, ägare, inte tagit ut på sista tiden.skatt2007

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hjärtat säger att vi måste fortsätta, vi är inte färdiga med Mormor Hilma. Vi vill få överleva, se hur långt det kan bära, se vad Mormor Hilma ska bli då hon/han växer upp och utvecklas. Det känns orättvist att vi skulle behöva lägga ner innan vi ens har kommit igång, känslan vi får från alla gäster är att vi gör något bra och att de vill ha oss kvar. Vi behöver ett mirakel!!!!!!

Att ständigt gå omkring med en blåslampa i ändan är inte sunt, hur länge orkar man kippa efter andan då man ser månadens rapport från revisorn, se skuldberget som inte minskar och fakturorna som fortsätter forsa in? Hur många gånger klara man av att förklara för gäster varför vi inte har rabattkort, bättre rabatter, högre lunchpris än pizzerian, varför det inte ingår läsk i lunchpriset, varför vi inte har mer personal på kvällarna så det går snabbare, varför maten tar längre tid än på Mc Donalds pga att vi inte har råd med flera kockar?

Hos oss får man betala snäppet högre lunchpris för att vi vägrar danskt griskött som kostar 39:-/kg, vi vägrar spanska tomater som är gasade och kostar 11:-/kg, vi köper ekologisk buljong utan transfetter som kostar tre gånger så mycket som ”vanlig” buljong. Vi köper svenska kravägg som är dubbelt så dyra, betalar vita löner, ger alla kvitto och serverar en underbar salladsbuffé till maten som görs på ekologiska grönsaker.

Jag blir ledsen då gäster dissar oss, skickar långa mail om hur illa det var sist de besökte oss och fick vänta en timme på maten. Visst, det är såklart inte bra att vänta en timme, det tar vi på oss, men jag skulle vilja ge er en inblick i hur det kan gå till och tyvärr måste gå till.

Cristian heter en av våra kockar. Han hade ingen erfarenhet av kockyrket då han kom till oss, men han hade rätt inställning till det mesta. Han har under året hos oss utvecklats till en fantastisk kock, lojal, ödmjuk, ambitiös och med rätt känsla för mat. Han är värdefull då han har tagit till sig våra tankar kring ekologiska råvaror, svenskt kött och förhållandet till våra gäster. Han lagar mat med kärlek, med respekt för råvarorna och klagar aldrig.

I köket kan det vara på tok för varmt för att jobba, närmare 25-30 grader under sommaren. Hyresvärden har svårt att få till ventilationen och det är många värmekällor i köket som snabbt värmer upp källaren. På kvällarna väller gästerna in, oftast ungefär samma tid och bongarna, som beställningslapparna till köket kallas, rasar in. Ibland hänger det 20 bongar nere hos Cristian, eller vem som nu jobbar, men fyra rätter på varje. Det innebär att han ska få ut 80 portioner mat, under kort tid, i jobbig värme. Jag kan garantera att han gör sitt allra bästa, sliter som ett djur och drabbas av panik både en och två gånger. Ibland tar maten lång tid att få ut, vilket inte bror på lathet eller ovilja hos någon. Efter ett arbetspass i köket är man smått deppig, trött som ett as och tömd på energi. Man ger sitt allt, man ger verkligen sitt allt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att vi alltid kunde vara två som jobbade, att vi kunde få hjälpa varandra, ta vid då den ena måste pausa eller tappar greppet. Jag vill inte att någon ska slita ut sig, gå in i väggen eller må dåligt, det vore såklart mycket bättre med mer personal. Men alla siffror säger att vi måste dra ner ännu mer, minska personalstyrkan!! Va fan, det är så hemskt att jag vill grina, ingen kommer bli lycklig av detta… Så kommer mailen från gäster, om hur illa det var att man fick vänta för länge. Ersättning vill man ha, ”hur ska ni ersätta oss för sveda och värk?”… Ja, vad ska vi svara på det? Kan ni ha tålamod med oss, vi gör verkligen så gott vi kan… Cristan, Jag, Ulrika, Angelica, Elin, Anders, Rachelle, vi vill verkligen att alla ska få det bra hos oss, att alla ska njuta och trivas, men vi är inget annat än människor, i ett blödande företag med alldeles för dålig ekonomi. Vi skulle vilja vara fler som jobbade, det skulle vara ljuvligt och befriande, men det går inte, vi har inte råd.

Innan jag startade företag visste jag inte hur det skulle bli, hur mycket saker och ting kostar. Jag kastade mig in i det, med hela hjärtat och hela plånboken. Jag hade en vision, en dröm och ett mål. Folket tog det till sig, vi växte enormt snabbt, gästerna strömmade till och ryktet spred sig över Sverige. Så mycket beröm vi får och så många stammisar vi har, hjärtat jublar då jag tänker på dem! Just därför är det så jobbigt…

Nästa gång du går förbi ett café eller en restaurang i Härnösand, vilken som helst av de bra ställen som finns så kom ihåg att där inne finns allt som finns hos oss, frustration över ekonomin, sorg och ångest över familj som sitter hemma och väntar,  kämpande servitriser, trötta och varma kockar, ensamma ägare som kippar efter andan. Detta blandas givetvis med glädje och stolthet, men de jag har pratat med går så smått på knäna, det är kämpigt och vi måste vara förstående, ödmjuka.

Tack för ordet/ Lina Bergström, Mormor Hilma, Härnösand, Sverige.

Läggdags.

När man kommer hem från jobbet och klockan är 23.30 är det svårt att gå och lägga sig direkt. Huset känns så fridfullt, inga vakna barn, Håkan har städat och gjort fint, jag kan ta ett glas vin och bara surfa runt på datorn en stund. Jag vet att jag borde gå och lägga mig, det är snart morgon, men just nu känner jag mig inte sugen, jag vill bara sitta här, vid min dator och smutta på vinet….. Ps, Håkan, du är bäst, alla borde ha en karl som håller huset så fint! Ds