I huvudet snurrar tankar kring företaget hit och dit, jag planerar menyer, färgsättning, möblemang och vad som ska bakas. Jag granskar budgeten stup i kvarten, kommer ekonomin att hålla, kommer jag klara av det, kommer gästerna komma och finns det plats för en till restaurang i den här lila staden? Knappast, blir svaret om man frågan myndigheter och banker, men då försöker jag tänka så här: Vi kan ju inte alltid ha samma gamla caféer och restauranger här i stan, som serverar samma gamla rätter i samma trista lokaler där det enda pyntet är dammiga plastblommor och pråliga vägglampor? Visst måste det ske ett skifte någon gång? Friska förmågor med nya visioner måste ju få vara med och slåss om gästerna?

Hur som helst så är det läskigt, jag är rädd och känner stor respekt för det valet jag har gjort, men viljan och tron på mig själv är starkare, så jag tuffar vidare och planerar, ringer myndigheter och söker alla nödvändiga tillstånd.

Håglös skrev jag i rubriken och det är sant, jag känner mig som en vissen blomma idag, sitter som en säck potatis i stolen och jag tackar min lyckliga stjärna för att det är fredag, bästa bästa bästa dagen!!

Fy, det här blev mitt sämsta blogginlägg någonsin, jag lägger in en bild för att puffa upp det lite (kallar den ”död docka på golv”), håll till goda, jag skriver något vettigare någon annan dag… Tja ba.

Det här piggade väl upp inlägget?

PS, jag fick ett brev av min pappa idag!!!!!!!!! Skriver mer om det snart…. Ds.

Ett glas rödvin som börjar vara slut, en liten hög chips jag tiggde till mig av barnen och knattekanalen dånar i högtalarna. Jag hade slagit igång en ackustisk kanal från USA med massor av skön softarmusik (jag har webradio, så alla kanaler i världen är tillgängliga på stereon jag har i köket), men då kom Matilda in, iklädd bikiniöverdel och bastkjol och med en nalle under armen:

- Mamma, sätt igång dansmusik, jag ska dansa med min nalle!

Så då fick jag snällt byta bort den softa fredagsmusiken mot radioapans egen knattekanal där lilla snigel spelades i technoversion. Matilda och hennes kavaljer dansade väl sisådär 1 minut och sedan sprang hon in till tv’n för att titta på något, men jag orkade inte gå och byta kanal igen, så jag tillbringar nu kvällen med Justin Bieber och A-teens.

Men, jag klagar inte, jag har varit med om värre! Som den gången jag gick med mamma på en liten konsert på Frånö folketshus, där en ensemble skulle spela klassisk musik vi skulle få njuta en stund. Med följde också min plastpappa Ulf, min storebror Daniel och min nyfödda lillasyster Alva.

Vi satte oss tillrätta längst bak i salongen (det kändes som en salong, men om ni betänker att det var ett folketshus i en förort till en av Sveriges minsta städer inser ni att det var ett mindre rum… Men jag var liten och allt kändes större än det egentligen var), Alva sov sött i sin vagn och fiolerna började spela. Det var fem musiker, fyra spelade olika stråkinstrument och den sista satt med en klarinett i famnen. När det så var klarinettens tur att tuta tittade mamma vänt på mig och log:

- Nu ska du få höra klarinett! Sa hon.

Och det fick jag sannerligen göra….

Gubben med klarinetten satte instrumentet till läpparna, tog i för allt han var värd och blåste. Ut kom en ton från helvetet, det tjöt som en hund som blivit trampad på tassen, fast i 1000 gångers förstärkning!! Det var visst modern, klassisk musik vi fick lyssna på och Alva vaknade med ett ryck ur sin bebissömn. Hon gav av ett illvrål, skrek som en stucken gris och mamma fick snabbt ta upp henne för att trösta och lugna. Arrangören kom rusande i ett raskt tempo och gav mamma en kraftig utskällning för att vi störde i deras konsert och bad oss gå. Mamma blev väldigt upprörd och jag fick ett musikminne för livet!

Oj, nu kommer tjejerna in och säger att de ska visa upp en show! Spännande! Joel har slängt ett filter med kaffesump på golvet och efter en lång stunds lekande med vatten vid diskbänken är det en smärre sjö av diskvatten på parkettgolvet, fredag, sköööna fredag!

Jag är helt maktlös inför min pms. Trodde det var en skröna, att pms bara var något som fanns på låtsas och att det var sura tanter som hade det som förklaring till sina dåliga beteenden och mående, men nej… Så är det inte!

Innan jag fick barnen märkte jag knappt av skiten, jag låg på ungefär samma humörnivå månaden igenom, glad och harmonisk för det mesta och kanske lite normalt arg eller irriterad ibland, men det fanns för det mesta en vettig förklaring för detta. Men, så med åldern och med barnen hände något med mina hormoner och varje månad, några dagar innan mens, kryper de olustiga känslorna fram och någon som inte upplever pms (män till exempel) kan aldrig förstå hur himla jobbigt det är!! Det kryper i kroppen och irritationen ligger i huden, man känner obehag nästan bara av att andas, och det känns som att man är elektrisk på något vis. Börjar barnen tjata eller tjorva tar det inte många sekunder innan man biter ifrån, oftast lite oförtjänt hårt. Man blir trött, får lite huvudvärk och ont i musklerna, börjar fundera över livets mening, tvivlar på allt och tycker det mesta känns ganska trist och jobbigt. Kläderna sitter plötsligt åt eftersom man sväller upp lite, man känner sig därmed tjock och ful, håret blir fett och det kliar om huden. Man får skärpa till sig för att allmänheten inte ska märka hur det står till, man kan ju inte bete sig som en surhagga bara för att man är en!

Det enda som är bra med pms är den ljuvliga befrielsen som kommer efter, då själva mensen kommer igång. Då blir jag from som ett lamm, barnen kan riva huset utan att jag brinner av och jag bara lufsar omkring med en känsla av total harmoni. Lite som Dalai Lama!

Mitt emellan händer något som är riktigt roligt! Då får man nämligen ägglossning! Den tiden i menscykeln då det är mest gynnsamt att göra barn och det känns i kroppen minsann! Man blir sprallig, kan börja dra skämt med sexuell inriktning och är allmänt trevlig att ha att göra med! Energin är på topp, humöret är på topp och lusten är på topp! Ägglossningen är en ljuvlig tid i månaden!

Men, åter till pms… Jag HATAR pms.

- Vet du vart man kan köpa en sladd till en tv?

Han svarade i hurtig ton:

- Jag har nog en hemma som du kan få av mig, visst menar du en vanlig sladd som ska till väggen?

Damen funderade lite och svarade:

- Nej, jag tror inte det, jag tror det ska vara en annan sladd.

- Åhå, svara herren med bekymrad ton.

Sedan var det tyst en liten stund innan en annan dam fortsatte:

- Jag tror hon menar en sladd till den nya tv’n hon köpte. En HDM… HDM… Vad heter det?

Herren vill verka bildad och säger med stark stämma:

- HDMA heter det, så då behöver du en speciell sladd!

- Nej nej nej, det heter inte HDMA, jag minns att det hette något annat, var det HDMI?

- JA! Utropar en annan herre, HDMI har jag hört talas om!

Damen med den nya tv’n fortsätter:

- Nu vill jag kunna se filmer på min videoapparat, men jag har ingen sladd till det.

Den andra damen förklara för herrarna:

- Hon vill ha en sladd mellan sin DVD och TV’n, så att det kommer rätt bild i TV’n.

- Men… Men.., den ena herren fumlar efter rätt begrepp, är det en sådan där skart du behöver då?

- Ja, jag vet då rakt inte vaaad den heter, men det ska vara en speciell sladd i alla fall!

Till slut kommer sällskapet fram till att damen ska prata med sin son och se om han kan förstå sig på vad det är för besynnerlig sladd damen kan behöva till sin nya tv.

Jag tyckte det var en väldigt underhållande och näpen diskussion sällskapet hade, inte puckat eller dumt på något vis, utan gav mig bara en känsla av att jag längtade tillbaks på något vis, till dåtiden.

Pensionärer som pratar om HDMI, scartkablar, trådlösa nätverk och annat högteknologiskt med en förvirrad ton i rösten gör mig lite ledsen på något vis, jag vill att pensionärsgubbar och tanter alltid ska vara på samma vis. Intresserade av skog å mark, bakning och att sitta stillsamt vid köksbordet med kaffe och skorpor. Ingen laptop som  lyser upp i kvällsmörkret, bara en brasa i kaminen.

Det finns inte många saker som gör mig så varm i hjärtat som möten med gamla gummor och gubbar, speciellt om jag får chansen att skaka hand och känna den där mjuka, trygga handen som har levt ett så långt liv och bakat så många kakor, skurat så många trägolv eller snidat så många vackra träting. Huden är mjuk och skrynklig, vacker och varm, kroppshållningen en aning hopsjunken och gången långsam och medveten. Ibland kan jag känna impulsen att gå fram till en gumma jag ser på affären och bara krama henne, men det gör jag såklart inte, men känslan finns där, längtan!

Älskade gummor och gubbar, ni är såklart också välkomna in i 2000-talet med allt vad det innebär vad gäller teknik och annat, men jag ser helst att ni är som det har varit, att ni inte vet att det finns något som heter HDMI och att ni hellre tar svampkorgen på tur i skogen eller bakar ökensand och drömmar efter gamla recept.

En dag ska även jag bli pensionär, undrar hur jag kommen bära den manteln? Med min iPhone i handen och med facebook till morgonkaffet? Hm… Nä, så kan jag inte behandla de som behöver en gammalmodig, bakande gammal gumma…

Bilden har ingenting med texten att göra…

Min första tid i Stockholm präglades till viss del av en enorm saknad till Per och jag ringde honom ofta då jag var ledsen. Ibland var han hemma och kunde trösta, men ibland fick jag tag på honom hos hans nya flickvän och de känslor som vällde upp inom mig då jag hörde hennes röst i bakgrunden hjälpte inte till i min process att hela…. Hela min kropp skrek av ångest och sorg, jag ville klösa henne i stycken, få tillbaks Per och om det hela var en obarmhärtig mardröm ville jag vakna, nu! Per hade lämnat ett tomrum inom mig som jag kände rent fysiskt, det var som att någon hade tagit en slägga och slungat igenom min bröstkorg och jag kippade efter andan, både själsligt och kroppsligt.

Middag hemma hos Liisa, Hannah till höger.

Mellan dessa sorgeutbrott och ångestattacker umgicks jag med kompisar, var ute på klubbar och dansade, utbildade mig till väktare och jobbade. Min första dag på väktarutbildningen var lite skum dock. Vi satt ca 10 pers runt ett stort bord och våra lärare kom in och började lektionen. En efter en fick vi presentera oss och berätta lite om oss själva och jag insåg ganska snabbt att jag nog var den enda som var där pga någon sorts dröm om att jobba inom yrket. De flesta sa något i stil med detta:

- Jaha, hej, jag heter Roland och är 46 år och jag har dålig rygg, så försäkringskassan betalar den här utbildningen åt mig. Jag antar att jag kommer få ett stillasittande väktarjobb.

- Hej, jag heter Olle, är 45 år och jag skadade handen för några år sedan och kan inte ta vanliga jobb längre så jag går den här utbildningen genom ams och försäkringskassan.

- Ok, hej, öh… Jag heter Magnus, jag e 29 år och har varit arbetslös tre år och nu har arbetsförmedlingen ordnat så jag ska bli väktare. Försäkringskassan betalar.

- Hej, jag heter Lina, är 20 år och har velat bli väktare ganska länge. Jag är helt frisk och betalar utbildningen själv.

Jag insåg att jag kanske var helt galen som lade 14 000 spänn på en utbildning som hade gått att få genom arbetsförmedlingen, men samtidigt var jag lättad över att jag betalade själv, då var jag inte en av de sjuka, skadade och arbetsskygga, jag gjorde det av egen fri vilja och kände mig väldigt taggad inför min nya karriär. En karriär som kom att visa sig bli både ganska kort och inte alls lika spännande som jag trodde… Men, men, skit samma!

När jag var färdig med utbildningen började jag jobba för ett företag som hette ”länsbevakning AB”. Jag gick som butikskontrollant i matbutiker över hela Stockholm och jag var faktiskt riktigt bra på det! Jag var en av de få kvinnliga butikskontrollanterna i stan och de rutinerade snattarna spanade mest efter manliga, så jag märktes inte så tydligt. Jag tog många snattare och blev populär i butikerna, inte lika populär hos snattarna… Ibland var jag rädd, då det var missbrukare eller fyllon i 100 kg’sklassen som var antingen buffliga eller försökte springa ifrån mig. Av ren impuls sprang jag alltid efter, men efteråt tänkte jag ofta att jag inte skulle göra det nästa gång…. En påverkad man på 110 kg och 190 cm lång är inget man springer efter om man själv är en tjej på 70 kg och 169 cm. Men, jag gjorde det alltid och det var sällan jag råkade ut för farliga incidenter. Jag blev hotad med en skruvmejsel av en full gubbe, upptryckt mot en vägg av tre tonåringar som tydligen var medlemmar i ett väldigt våldsamt gäng, omkullknuffad några gånger och blev även utsatt för allehanda verbala hot. De värsta bovarna att ta var barn. Missanpassade förortsungar som var sugna på choklad men inte hade några pengar, de stoppade helt sonika chokladkakan i fickan och smög ut och mitt uppdrag var att ta ALLA snattare, oavsett ålder och alla skulle polisanmälas. Jag minns speciellt en pojke på 8 år som tog en Snickers. Han var mörkhyad, från något afrikanskt land och hans blick då han insåg att jag följde honom ut ur butiken var allt annat än kaxig. Han såg sig oroligt omkring och ökade farten lite, men då jag sa åt honom på skarpen att stanna så gjorde han det och slog ner blicken:

- Vad har du i fickan? Sa jag.

- En grej jag har gjort i slöjden… Svarade han nervöst och tog ett hårdare grepp om föremålet i fickan.

- Det tror jag inte, sa jag och bad honom visa mig snickersen/träslöjdsgrejjen. När han tillslut kom till vett och sans tog han fram snickersen och bröt ihop totalt. Han grät och hulkade fram:

- Min pappa kommer slå ihjäl mig om han får veta! Han kommer ta ihjäl mig, jag vill inte gå hem!!

Jag såg ren och sann skräck i pojkens ögon, han talade nog sanning. Hans pappa skulle förmodligen straffa honom riktigt då polisen kom hem med honom och socialtjänsten ringde. Jag tittade på pojken medan han grät och ångrade sig, jag tänkte på min arbetsgivare och på vad mitt jobb var, sedan sa jag till pojken:

- Om du lovar att aldrig, aldrig, någonsin stjäla igen låter jag dig gå.

Pojken lovade dyrt och heligt att det var första och sista gången och pep iväg. Jag tror varken det var första eller sista gången han snattade, men jag kunde inte polisanmäla honom, mitt hjärta brast av hans desperata tårar och kunde jag hindra att hans pappa slog honom gul och blå gjorde jag hellre det än att skaffa bra statistik. Det var många liknande fall där jag vacklade rejält och inte visste hur jag skulle göra, men de flesta blev polisanmälda och polisen följde alla barn i skolåldern tillbaks till lektionen de skolkade ifrån och berätta inför klassen vad de hade gjort. En hård läxa…

Jag jobbade vid ett tillfälle på en liten Konsumbutik på Östermalm. Där handlade, förutom clownen Manne, vissa ur familjen Wallenberg och en dag var det en kvinnlig Wallenbergare som fick för sig att snatta lite messmör, kaviar och smågodis. Henne var det inga problem att få in på kontoret, hon var väldigt nervös och medgörlig, men efter oss kom snabbt affärsägaren och förklarade för mig att hon inte skulle anmälas. Hon skulle bara lämna tillbaks de hon hade tagit och släppas igen. Det är skillnad på folk och folk. Jag slutade efter ett tag på länsbevakning och började på Securitas. Där träffade jag Stefan. Stefan var en snygg väktare som snabbt snodde in mig i sitt garn. Det blossade upp en stark passion och kärlek, men lika snabbt insåg jag att Stefan var s gott som alkoholist och hade en arg och hårhänt sida jag inte visste hur jag skulle hantera. När han drack började han kalla mig de hemskaste saker och drämde en gång upp mig mot en vägg. Han var också väldigt svartsjuk och det räckte med att jag hejade på någon manlig bekant för att han skulle fråga ut mig flera dagar framåt. Vem var han? Vad hade vi gjort ihop? Ville jag heller ligga med honom? Va? VA??? Jag kunde inte förklara nog många gånger att det bara var en bekant, att han var gay, att han var gift, att det var min bror, det räckte aldrig. Stefan lyssnade inte, han fastnade i svartsjukans vassa klor och drack ofta för att lugna sig, vilket fick en helt annan effekt. Han skrek åt mig:

- Du e så jävla genomrutten, din jävla HORA!!

Jag stod ut med honom några månader, tyckte synd om honom och älskade honom ändå på något vis, men sedan fick jag nog. Jag flyttade hem till min kompis Hannah några dagar i väntan på något eget ställe. Så kom jag på att jag och Stefan hade en gemensam bil som vi hade köpt för mina pengar (allt köptes för mina pengar, 65 000 kr tog slut på 4 månader… Ja, jag är bitter). Den var rostig och halvskruttig och jag ville inte ha den och orkade inte hämta den för att eventuellt sälja den, skulle inte få så mycket för den. Jag tog ett snabbt beslut och ringde skroten:

- Jag har en brun volvo 245′a som står på den och den parkeringen, kan ni forsla bort den, skrota den och sätta in premien på mitt konto? Idag?

Det kunde dom och några timmar senare ringde Stefan med andan i halsen och skrek som en galning i luren:

- Vart FAAAAAN e bilen??? Ska du ta allt din…. (jag censurerar)????

Jag svarade att bilen var min och att jag skulle hämta resten av mina prylar dagen därpå. Han svarade att han tänkte byta lås innan dess och att jag skulle hålla mig borta från hans lägenhet. Skit på dig, svarade jag och ringde polisen för att kolla upp om de kunde hjälpa mig ifall jag inte kom in i mitt eget hem i morgon? Det skulle ordna sig intygade de, så dagen därpå åkte jag med en kompis och hämtade mitt pick och pack. Jag glömde dock en påse med kort från min barndom, men de fick jag aldrig tillbaks, Stefan kastade bort dem och lite andra saker jag hade glömt. Korten känns värst då det var svartvita bilder som min styvpappa Ulf hade stått i mörkerrum och framkallat till mig, säkert 150 st…. Det grämer mig faktiskt än idag, 15år senare…

Jag, i Hannahs lägenhet.

Min pappa Janne och jag fick lite ökad kontakt i och med min flytt till Stockholm, där pappa också bodde. Han kunde ringa mig på kvällen om han visste att jag hade varit ute på galej, frågade om jag hade kommit hem utan problem och om jag hade haft det trevligt. Det värmde enormt, men samtidigt var det väldigt ovant att prata på det viset med min pappa, jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det, men det visade sig bli ett problem jag inte behövde hitta någon lösning på eftersom pappa ganska snart återgick till att bli doldis. Jag ringde honom ganska ofta och hälsade på honom regelbundet och vi hade en riktigt trevlig tid under mitt år i Stockholm, vi firade till och med julafton ihop och det kändes bra att få ha en pappa, om en bara för en stund. Han var ganska ofta full när vi umgicks, men då blev det inte särskilt långvariga dejter. De gånger han var nykter spenderade vi heldagar ihop. Jag var så glad över att få vara nära min pappa, det var en fin tid….

Jag och brorsan hemma hos pappa.

Jag trivdes i Stockholm, jag fick vara nära många av mina bästa vänner, hade mycket kul och hade många pojkvänner. Men, jag flyttade också mycket, jobbade för mycket och insåg efter Stefans och min separation att jag vill norrut igen. Så, jag packade ihop mina prylar och möbler, hyrde en bil med släp och gav mig iväg. Härnösand var målet och där väntade en lägenhet, nygammal vänskap och dåliga alkoholvanor… Jag har nu hunnit bli 22 år och en  tid av ganska omoget beteende börjar…

Hur som haver, det dök upp en kaxig kille på kursen också, ända från Skövde hade han rest och han trodde han var Gud själv. Han spelade visst Mozartkonserter och Chopin och när han inte berättade om detta så övade han. Jag tyckte han var en riktig tölp, herre gud, jäkla skrytmåns! Han var 19 år och hade kommit in på musikhögskolan, vilket var ett tecken på ett visst mått av begåvning fick väl även jag erkänna, men jag gillade inte skrytmånsar, så var det bara.

En dag när jag var på väg genom en korridor mot matsalen hörde jag pianotoner strömma ut genom en dörr, så jag gluttade in genom den smala glipan och såg den kaxiga killen sitta där vid en flygel och öva. Jag fick ett spontant ryck och öppnade dörren helt, han slutade spela och tittade förvånat på mig, jag sa:

- Spela något då, du som är så hiiimla bra!, i spydig ton.

- Ok, sa han och började spela…. Mozart….. Bra, mycket bra… Jag kapitulerade och blev kär.

Sedan var kursen inte sig lik, jag missade en del lektioner och de jag inte missade lyssnade jag knappt på. Det enda som fick plats i min hjärna var Per, kaxiga Per. Jag var 17 år och hormonerna sprutade i kroppen, jag kunde knappt andas, hjärtat slog dubbelslag och jag var redo att gifta mig.

Vi spenderade varje ledig stund ihop, pratade och hånglade, skrev fåniga meddelanden på lappar och lånade varandras tröjor att sova och lukta på. Allt kändes perfekt och att Per hade en flickvän hemma i Skövde gjorde inte så mycket för han skulle göra slut och bli ihop med mig!

Veckan tog slut, jag och Per lovade varandra evig trohet och skiljdes med löften om att ses snart igen och att aldrig vara med någon annan igen. Väl hemma startade höstterminen och Per gjorde slut med sin tjej och flyttade till Piteå för högskolestudier. Vi ringde varje dag, pratade i timmar och höll på. Trots allt detta och den oerhörda kärleken oss emellan råkade jag träffa en annan kille. Han hette Kenneth och läste ”drift och underhåll” och han föll mig i smaken av någon anledning. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa Per för att berätta om mitt handlande och Per blev både arg och ledsen, vi gjorde slut och han önskade mig lycka till med Kenneth… Jag och Kenneth fortsatte vår relation ca två veckor. Jag sov hos honom ibland, han spelade musik hela natten och jag kunde inte sova en sekund, men vågade inte stänga av stereon. Jag var ung och saknade helt skinn på näsan, låg bara där och lyssnade på ”sunshine reggie” varv efter varv, vaken och förvirrad.

Efter två veckor gjorde jag slut med Kenneth, vi gjorde ju inget annat än att hänga i hans mörka lägenhet som luktade doftgran och lyssna på dunkadunka och jag hade bättre saker för mig. Till exempel skulle jag och Katarina skaffa en lägenhet ihop! Efter en viss tids letande hittade vi en liten 2:a nära skolan och började bearbeta våra föräldrar och sedan var det bara att flytta in! I samma veva kom jag på att jag hade gjort ett misstag som hade gjort slut med Per och skrev ett brev till honom, bad om förlåtelse och bad honom ta mig tillbaks, vilket han också gjorde. En tid av busspendling började, Per hälsade på mig så ofta han hade tid och råd och när vi inte sågs pratade vi i telefon, morgon, middag och kväll. Telefonräkningen blev skyhög och jag fick en rejäl tillrättavisning hemifrån. Karin och Kenneth tyckte jag skulle ägna mer tid åt skolan och sitta mindre i telefonen vilket jag inte förstod och jag var skitsur över att de lade sig i mitt liv och min kärlek. Dom kunde aldrig förstå min och Pers relation, hur kära vi var och både jag och Per tyckte att de skulle hålla sig utanför! Katarina hade också åsikter om Per, hon tyckte han var ett megapucko och att jag skulle dumpa honom fortare än kvickt! Men, vi fortsatte vara ihop och när gymnasiets två år var slut sökte jag en folkhögskola utanför Piteå, nära Per. Jag frågade inte, utan jag meddelade Karin och Kenneth när flyttdatum skulle ske och att de inte hade något att säga till om i detta, jag hade fyllt 18! Per var duktig på att diskutera och gav mig ofta förslag på vad jag skulle säga då jag pratade med mina ”föräldrar” och jag gjorde ofta som han sa, men när följdfrågorna och motargumenten kom kom jag inte längre, då fick jag bli arg och slänga ur mig något fjantigt och lägga på luren. Sedan ringde jag till Per igen för ny inspiration och för att få nya argument. Jag var så fel ute och jag betedde mig extremt barnsligt och respektlöst mot mina ”föräldrar”, men det förstod jag inte då och hade jag förstått det hade jag ändå inte ändrat tillvägagångssätt, jag var alldeles för fast i Per’s klor och gjorde som han sa.

Åren i Piteå med Per var fina på ett sätt och mindre fina på ett annat. Jag var kär hela tiden, tvivlade aldrig på min kärlek till honom. Jag var ung och visste inte vad ett förhållande skulle innehålla och vad man borde dra öronen åt sig för och vad som var ok, jag var bara väldigt lojal och snäll. Per var ofta väldigt intressant för andra tjejer, kanske inte så mycket för sitt utseende, men för sin karismatiska och sociala sida. Han umgicks mycket med tjejer, kom hem sent på natten ibland efter att ha fikat hos någon tjej efter puben, han kunde drömma intima drömmar om tjejer på skolan och berättade det detaljerat för mig. Han kunde berätta att en viss tjej hade tight kjol på skolan så man såg trosorna igenom och att han tyckte det var sexigt och undrade vad hon hade för underkläder. Jag var extremt svartsjuk, men jag fattade inte att jag borde ha sagt:

- Skit på dig, jag flyttar!

Utan gjorde mest några fumliga försök att bråka med honom ang detta, men Per var en mästare i diskussioner och jag förlorade alltid. Det fina vi hade var samvaron. Vi klaffade otroligt bra, kunde prata timme efter timme, under långa promenader och vi älskade verkligen varandra, på riktigt och väldigt starkt. Per var onekligen min första, riktigt starka kärlek och den dagen han ringde mig hemifrån sina föräldrar i Skövde och sa att han inte älskade mig längre var en av de största smällarna i mitt liv. Jag fick inte luft, lade bara på luren och kippade efter andan, ett tyst vrål med magen ihopdragen som en knut, dubbelvikt på golvet. Jag grät och grät och grät, vecka in och vecka ut, kunde inte se något ljus någonstans och var helt övertygad om att Per var min första och sista kärlek. Jag skulle aldrig bli kär i någon annan igen. Aldrig, aldrig, aldrig….

Det var bara en sak jag ville göra nu, något jag hade velat ganska länge…. Jag ville flytta till Stockholm och bli….. Väktare! Men innan dess skulle jag ringa en gammal kompis, Emma och se om hon ville med och tågluffa, något måste jag ju göra för att förgylla tillvaron lite. Emma svarade ja och 1995 drog vi iväg för att se och uppleva Europa! Jag drömde många mardrömmar under resan, var lite nedstämd och skör, men tågluffen var det bästa jag kunde göra och Emma var den bästa medresenär jag kunde ha valt!

Väl hemma igen styrde jag kosan mot Stockholm. Fick tag i ett rum i centrum, där även en av mina svanötjejer hyrde ett rum och började min väktarutbildning. En häftig Stockholmstid tog sin början, med jobb, nätter på dansgolv, nya relationer och även en nygammal relation… Pappa.

- Men guuuud, stackars dig! Och:

- Hur klarar du det?? Stackars, stackars dig!!

Jag hade en sorts hatkärlek till dessa samtal där jag både blev speciell och intressant, men kände mig samtidigt utstuderad och annorlunda. Jag bodde hos fosterfamilj, hade en komplicerad släktkarta och en alkoholiserad pappa. Min mamma hade begått självmord och mina syskon bodde på olika ställen. Ibland längtade jag efter att vara helt vanlig, men då hade jag kanske inte haft några kompisar alls? Jag fick för mig att det fanns två sätt att skaffa vänner, antingen genom att vara komiker eller att vara den man kunde tycka synd om och ta hand om, så jag fortsatte treva mig fram på både stadiga och darrande ben.

Jag började livsmedelsteknisk linje och satsade stenhårt på att utbilda mig till kock, lärde mig att en matsked innehöll 3 teskedar och att en deciliter innehöll 6,7 matskedar. Jag lärde mig också att baka källarfranska och duka med besticken i rätt ordning. Det var riktigt kul och jag hann få en drös nya kompisar, men så en dag då jag satt på matematiklektion kom skolans studievägledare in och frågade om jag hade tid en stund. Han berättade för mig att en tjej hade hoppat av musiklinjen och att jag, som första reserv, hade möjligheten att byta från livsmedel till musik, redan i morgon! Jag blev en smula ställd, men bestämde mig i samråd med min moster, att jag skulle byta. Sagt å gjort, dagen efter styrde jag kosan mot musiklinjens lokaler för att träffa mina nya klasskamrater och påbörja den kanske roligaste perioden i mitt liv. Men det visste jag ju inte ännu…

Det var hiskeligt nervöst och pirrigt att börja ny klass (igen…), men jag kände då jag steg in i huset där det strömmade toner från olika instrument och från olika rum att jag passade in. Alla jag såg hade, som jag, ”fel” kläder och färgat hår och jag minns att jag efter bara 30 minuter blev indragen i ett rum där det övades på ensemble (jag fattade inte vad dom menade, vad betydde ”ensemble”???) och blev ombedd att spela keyboard till låten ”all of me”. Herre gud, vilket paradis jag hade hamnat i! Jag fick spela i ”band” på lektionstid, spela jazz, lära mig vad ensemble betydde och lära mig skriva noter!

En annan viktig sak jag lärde mig på musiklinjen var att jag inte kunde lita på min intuition och den personen som lärde mig det hette Katarina…

Det var som så att det var en tjej i min nya klass som hette Katarina. Hon var pratglad, högljudd och rolig, skrattade och tog för sig, var med överallt och syntes överallt. Jag HATADE henne!!! Hon tog MIN plats! MIN roll!! Grrrrrr, hon var bara fööör mycket!!! När jag kom in i ett rum och hon var där blev det en maktkamp direkt. Vi blängde på varandra, försökte vara roligast, skratta mest, spela bäst (vi spelade båda piano såklart…) och synas mest. Mitt första krig var inlett och jag ville verkligen vinna rollen som klassens roligaste tjej.

Till saken hör också att min pappa bodde i Umeå på den tiden och Katarinas föräldrar bodde utanför Örnsköldsvik (musiklinjen var en sådan utbildning man fick flytta till och som bara fanns på 16 ställen i landet, så Katarina hade egen lägenhet). Jag hälsade på min pappa någon gång ibland och en av dessa gånger var Katarina hemma hos sina föräldrar över helgen. När bussen, som jag åkte på väg hem igen, stannade i Örnsköldsvik såg jag med fasa att Katarina steg ombord. Skulle jag låtsas sova? Lägga min väska på det andra sätet? Låtsas som att jag inte såg henne? Hur skulle jag göra för att slippa sitta bredvid denna hemska människa?? Jag slapp bekymra mig om det hela då hon ganska snabbt kom närmare och insåg att det var jag som satt där… Vi tittade på varandra och sekunderna kändes som timmar, vi var nog lika bekymrade över situationen båda två, men hon kapitulerade, sa ”hej” och satte sig bredvid mig. Vi delade den 1,5 timmes långa bussresan och sedan den dagen delade vi allt. Vi blev oskiljaktiga, som ler och långhalm, bästa vänner och tids nog sambos! Jag delade med mig av min historia och Katarina lyssnade med en oväntad uppmärksamhet och medkänsla och aldrig har jag i mitt liv upplevt 1,5 timme så givande och välinvesterade! Katarina är fortfarande en av mina allra närmsta personer, hon var allt annat än min intuition talade om för mig att hon var, hon var precis tvärtom!

Musikgymnasiet hade startat med dunder och brak, jag spelade som en besatt, var på jazzklubben med klasskompisar och kände mig som en musiker. Vi klädde oss i batikfärgade kläder och hennafärgade håret. Vi var flummigast på hela skolan och vi tyckte vi var väldigt häftiga! Roligt hade vi också, hysteriskt roligt. Vi festade ihop, övade till in på småtimmarna, startade olika band, körer och jazzgrupper. Vi försov oss, skolkade, sov på varandras soffor och skrattade en hel livsranson. Jäklar, va kul det var! Jag fick tillåtelse av mina fosterföräldrar att skaffa ett hyresrum inne i stan så jag slapp åka buss så långt varje dag och jag flyttade till en minimal 1:a under andra terminen i första året. Det var ungefär då jag träffade Per…

Jag var ganska känslig, hade låg självkänsla och ännu lägre självförtroende, men visade det inte utåt, utan fortsatte vara den roliga Lina och klarade mig bra på det. Jag hade en drös kompisar som jag ”lekte” med både på skolan och efter, så trots att högstadiet var en ganska kämpig tid hade jag det bra. Redan i 8:an började jag sakta anpassa mig och målade ögonen med blå kajal och blå mascara (vilket var modernt då) och jag sparade ut håret, permanentade det och lärde mig föna kalufsen med huvudet i upp-och-nedvänt läge. Nu passade jag bättre in i bilden av en normal högstadietjej och jag tror till och med jag hade någon kille.

På hemmaplan gick det också bra, jag trivdes i min nya familj och i mitt nya rum. Jag började spela väldigt mycket piano och tog pianolektioner av en farbror som kom till skolan en gång i veckan. Efter en tids spelande fick jag svårare och svårare noter att spela efter, men jag minns peciellt en lektion då min lärare sa:

- Du tittar väl inte på noterna, visst tittar du på mina händer då jag spelar igenom stycket och så härmar du det jag gjorde?

Och det hade han fullkomligt rätt i, jag totalfuskade, men hade dittills lyckats med det, men ju svårare styckena blev desto svårare blev det att lära sig dem enbart genom att titta och härma. Så, jag bestämde mig för att lära mig noter och om det har varit en kamp i livet som INTE var svår att genomföra så var det att lära mig spela piano! Visst, jag var ingen virtuos,  men jag avancerade i ett tempo jag inte hade gjort med något annat. Jag spelade från det jag kom hem efter skolan, tog paus för middag och fortsatte spela. Jag, som tidigare bara hade spelat på gehör, insåg hur mycket mer det gick att spela om man lärde sig noter, hela havet av pianomusik blev tillgängligt och jag gjorde en djupdykning! När högstadiet närmade sig sitt slut och det var dags att göra sitt gymnasieval var valet givet, jag skulle gå musiklinjen! Vilket betygen inte räckte till… Och egentligen var jag inte bra nog heller förstod jag då jag gick på en provspelning, som var en alternativ väg in på utbildningen där jag inte kvalade in… Hm… Vad skulle det då bli av mig?

Jag, som aldrig har haft svårt för att ändra mig och som genom hela livet har kastat mig handlöst in i både det ena och det andra kom på en bra reservplan, jag skulle bli kock! Va bra, jag som alltid hade varit intresserad av mat! Jag sökte och kom in, gymnasiet stod för dörren och jag var kanske inte superladdad, men halvladdad och hösten 1990 var det dags!

Ulf bekräftade i alla fall ryktet och berättade att han varken hade möjlighet eller ork att ta hand om fyra barn alldeles själv. Jag visste ju att jag och Daniel inte var hans egna barn, men jag var för liten för att förstå varför han inte kunde ta hand om oss ändå. Varför Alva och Isak fick bo kvar, men inte vi.

Dagen kom för den stora separationen och jag minns att jag var hemskt sjuk i feber, låg på soffan i vardagsrummet då de kom för att hämta mig. Jag sa hejdå till mina syskon och till Ulf och gick bedrövad mot bilen. Jag minns inte detaljerna så noga, men jag minns att jag kämpade emot och att jag grät hysteriskt då bilen lämnade gården och familjen.

Alva & Isak

Mitt nya hem, sämre kunde jag fått det!

Hos min moster Karin kände jag mig hemma, där hade jag spenderat långa perioder i uppväxten och var nästan som en syster till mina kusiner även innan jag flyttade in. Men nu var det på allvar, för evigt, inte bara en vecka på sommarlovet… Jag hade hunnit fylla 13 år och till hösten skulle jag börja högstadiet, i ny klass och ny stad.

Nu var jag alltså fosterhemsplacerad och kunde nog inte ha kommit till en bättre fosterfamilj. Min nya ”mamma” hade lätt för att prata känslor och hjälpte mig att sätta ord på hur jag mådde, hon tröstade mig på kvällarna då jag var ledsen och lät mig sova med henne i sängen så ofta jag behövde, vilket var ofta. Jag delade, till en början, rum med min två år yngre kusin och kvällarna ägnades åt att viska hemligheter i mörkret och skratta åt varandras dåliga skämt och bus, men efter ett tag började min nya ”pappa” bygga ett eget rum till mig och jag var väldigt förväntansfull och glad, kände mig sedd och älskad. Att min nya ”mamma” var min mammas lillasyster gjorde att det var lättare att känna samhörighet.

Karin, mammas lillasyster och min fostermamma.

Mitt nya rum (japp, det är Tom Cruise på affischen!)

Min bror Daniel bodde några kilometer bort, men på cykelavstånd, så vi kunde ses ganska ofta och i familjen han flyttade till fanns en av mina kusiner som bara var en månad yngre än mig, så jag var, parallellt med sorgen, lycklig och glad. Då dagen för mammas jordfästning kom lekte jag med barbies ute i trädgården med en av tjejerna i familjen och ville inte följa med till kyrkan, jag ville hellre leka. Något jag hade gjort för lite de senaste året. Jag blev också erbjuden att se mamma en sista gång innan hon kremerades, men avböjde, på begravningsbyråns rekommendation. Mamma hade trots allt varit död ganska länge och såg inte helt ”ok” ut, fick jag veta. Begravningen var mitt avsked, men efter det fick det vara nog, då kände jag mig färdig med ceremonier och farväl.

Sommaren förflöt och jag hälsade på mina vänner på Svanö så ofta jag kunde, spenderade tid med Alva, Isak och Daniel och såg mitt nya rum ta form. Mormor och morfar bodde i samma by som oss och då det genom hela barndomen hade varit som ett andra hem för mig såg jag ofta till att hamna där för att fika, äta pannkakor eller sova över. Morfar orkade fortfarande bära mig uppför trappan till rummet där jag brukade sova, på samma sätt som han hade gjort sedan jag var väldigt liten, vilket var tryggt  och välbekant.

När jag sitter här vid köksbordet och skriver försöker jag förnimma hur jag kände mig under den här tiden, var jag ledsen? Arg? tom? Hur bearbetade jag separationen från mina syskon och Ulf? Hur kände jag inför att börja i en ny klass igen? Jag minns inte, men säkert var det en mix av allt, jag minns att jag grät nästan varje kväll, men lekte och var glad på dagarna. Men, kanske någon som var vuxen då skulle berätta något annat? Minnen från barndomen kan ju ibland vara förvrängda och något som kändes som ”alltid” kanske bara var tre gånger…